Influensans inflytande

Det bidde en tumme, den här gången också. ”Influensaepidemin” har totalt dödat femton personer i Mexico och en i USA, så här långt. Och den verkar inte ha tagit sig över pölen till Europa – förmodligen tack vare rädslan för att den skulle göra det. Hade ingen bråkat om saken hade det väl blivit en vanlig influensaepidemi, sådana där som vi har varenda vinter. Men för en och annan finns det pengar att tjäna. Vilket vi alla naturligtvis vet. Ben Goldacre på badscience.net reflekterar (på engelska!) över hur alla tycks ha antagit från början att larmrapporterna bara var nys. Min egen inställning har väl varit att det inte direkt är dumheter, det är bara förtvivlat irrelevant för mig. Hälsovårdsmyndigheterna och WHO ska naturligtvis hålla ett vakande öga på saken, det är deras jobb. Men för mig personligen blir det inte intressant förrän jag antingen åker till Mexiko, eller influensan kommer hit och är bevisat dödlig för friska vuxna. Och det lär den inte göra. Efter en vecka med krigsrubriker har nu WHO sagt – okej, de har inte sagt rent ut att faran är över, men nog ligger det och flyter mellan raderna?

Under veckan har en del intressanta namnproblem legat och flutit i medierna. Det första namnet, och det som lär fastna, är ju ”svininfluensan”. Någon knasig amerikan tyckte att det kan den ju inte heta, grisen är ju ett orent djur inom judendomen. Vet inte om han/hon var jude, kristen eller politiskt korrekt (eftersom jag inte minns var jag såg det), men fundamentalism inom något av områdena bör ha varit inblandat. Diverse virusforskare lär också ha protesterat: det nya viruset innehåller element från både grisvirus, fågelvirus och människovirus, det är inte korrekt att kalla det svininfluensa! Nähä, okej då. Så sedan var Mexikoinfluensa på förslaget, efter modellen Spanska sjukan, eller Hongkongviruset. Det gillade inte Mexiko, hörde jag igår på radion, så de föreslog Nya influensan. Jaha ni, och vad ska vi kalla nästa influensavåg som kommer? Nyanya influensan? Nyare influensan? Och nu tycks WHO ha bestämt sig för att den-muterade-svininfluensan-från-Mexiko-som-kanske-inte-var-så-farlig-trots-allt ska kallas för Influensa A. Häpp. Det namnet borde åtminstone inte kunna stöta någon.

Och även om Tyskland inte lär råka ut för någon influensaepidemi, har de drabbats hårt av grisskelett. Influensa heter Grippe på tyska, medan Gerippe betyder skelett. Lokaltidningar från större delen av Tyskland tycks ha kopierat samma pressmeddelande, utan att hinna se det extra e-et. Oops…

Om att provocera och väcka tankar

Jag har på sistone gått och funderat en hel del på de där konstiga konstnärerna, som sätter en ära i att provocera, och sedan verkar besvikna över på att vi är arga på dem. Uppenbarligen var det inte den reaktionen de ville ha. En tur till ordboken hjälpte inte heller. Ordet provocera kommer från latinets ”pro vocare” som betyder att kalla fram eller att ropa på. I nutida svenska betyder det snarast att framkalla ilska, frustration eller äckel. Men på konstnärslingo måste det betyda något annat… skulle det kunna vara så att för konstnärer är ”provocerande” synonymt med ”tankeväckande”? Och att man sedan har blandat ihop den konstnärliga och den allmänspråkliga betydelsen, och felaktigt kommit till den slutsatsen att om man framkallar ilska, frustration och äckel, så framkallar man automagiskt tankar? I min erfarenhet är det snarare tvärtom; ilska och äckel ligger i vägen för tänkande. Inte förrän man kommer bortom de negativa känslorna infinner sig en eventuell aha-upplevelse. Om det nu finns något där att säga ”aha” åt.

Om stavning och mobiltelefoner

Metro rapporterar att många svenska ungdomar inte kan stava. Det förvånar mig. Alla vet ju att ungdomar tillbringar en stor del av sin vakna tid med att skicka sms. Och skrivfunktionen på en mobiltelefon är inte överdrivet tolerant mot stavfel. De stavfel som innebär att ordet övergår i ett annat ord (min favorit är ”bakom lykta dörrar”) märker för all del inte mobilen, eller datorn för den delen. Men övriga stavfel? På ett vanligt tangentbord kan jag skriva r-e-t-t och ut kommer ”rett”. Det är inte rätt, men det är begripligt. Skriver jag samma sak på mobilen blir resultatet ”sett”, och om jag bläddrar vidare i ordlistan försöker telefonen med ”reut”, ”pett” och ”retu” innan den ger upp. Ingetdera ligger i närheten av det avsedda ”rätt”. Så hur skickar man sms om man inte kan stava?

Denna eviga motsättning

I gårdagens SvD skriver Jeana Jarlberg i sin recension av Mircea Cartarescus ”Orbitór. Höger vinge”:

Det är den eviga motsättningen mellan offer och bödel, ljus och mörker, gott och ont, kvinnligt och manligt.

Stopp stopp stopp – vänta ett tag nu. Jag vet inte om uppräkningen kommer från Cartarescu eller från Jarlberg (sammanhanget tycks tyda på det sistnämnda), men oavsett vem som hittade på det så måste jag få protestera. Hur i allsin dar kan någon komma på idén att jämställa motsättningen mellan gott och ont, med motsättningen mellan manligt och kvinnligt? Det är ju detsamma som att proklamera att halva mänskligheten är ond och halva är god. Det finns vettiga anekdotiska belägg både för att mänskligheten är ond och att mänskligheten är god. Vilket som är det grundläggande, det har filosofer, teologer och sociologer hittills inte lyckats komma överens om. Kanske är det rentav fel kategorisering, vem vet? Men att det ena könet skulle vara ont och det andra gott? Det är ju löjligt!

Sammanställningen av dessa fyra motsatser är i största allmänhet ganska löjlig, i mitt tycke. Alla fyra hör ju till olika kategorier, låt vara att det finns konventionella associationer dem emellan. ”Offer och bödel” talar om makt och maktmissbruk, åtminstone i sitt moderna sammanhang där ”bödel” förlorat sin koppling till laga ordning. Offerrollen brukar numera anses kvinnlig och bödelsrollen manlig, men den kopplingen har jag aldrig förstått mig på. Det är mig också tämligen obegripligt hur en rörelse kan gå från ”Kvinnor kan!” till att överallt proklamera att kvinnor är offer som behöver extra hjälp och särskilda stödgrupper för att lyckas. (Den här krönikan kan rekommenderas!)

”Ljus och mörker” är i grunden en enkel närvaro-frånvaro-motsats, men med oerhört mycket kulturellt bagage att dra på. Ljus = gott = förnuft = ordning, mörker = ont = vidskepelse = kaos… ”Gott och ont”, ja… för mig är det en religiös kategori. Det goda är det som är absolut bra, medan ”bra” kräver ett argument: bra för ekonomin, bra för miljön, bra för mina barn… Och vetenskap sysslar som bekant inte med absoluta kategorier, det gör däremot religion.

Och så kommer vi då fram till ”kvinnligt och manligt”, som är en motsats av typen ”två sidor av samma mynt”. Kvinnligt och manligt, sådd och skörd, sommar och vinter, dag och natt… man kan helt enkelt inte påstå att den ena sidan är bra och den andra är dålig, eftersom båda behövs för livet! Den flora och fauna vi har i Sverige just nu skulle inte klara sig om vintrarna försvann, till exempel. För att inte tala om hur beroende alla landlevande varelser är av en viloperiod per dygn.

Varför jag inte tycker om Camilla Läckbergs ”Tyskungen”

Läser just nu ”Tyskungen” av Camilla Läckberg. Läckberg kan konstruera en intrig, inte tu tal om den saken. Boken vimlar av karaktärer som alla har sina vanor och fördomar, och som råkar i ytterst rimliga konflikter med varandra. Ändå känns boken platt och ointressant – jag lär väl läsa ut den, men knappast plocka upp något annat av samma författare. Och varför?

Allt händer i dialogen. Läckberg talar om precis vad alla tänker, vanligen säger karaktären det högt, möjligen kan man få en inre monolog någon gång ibland när ingen annan karaktär är i närheten och kan lyssna. Läsaren vet allt om alla. Och som om det inte vore tillräckligt, så talar samtliga karaktärer exakt samma bildade medelklass-universitetssvenska, oavsett om de faktiskt är universitetsutbildad medelklass, eller om de är arbetare/fiskare. Alla tycks dessutom ha gått samma kommunikationskurser, och alla är så förtvivlat resonabla hela tiden och reder ut konflikter på löpande band. Ingen oresonlighet, ingen svartsjuka, ingen hämndlystnad. Det känns som pappdockor för vuxna.

Det knepiga ordet ”normal”

Ett vanligt snubbelord i debatter är ”normal”. Är det normalt att sova på natten? Det beror på vem man frågar. Det är helt klart vanligast att sova på natten, men detta är bara en av betydelserna hos ordet ”normal”. Det finns åtminstone två betydelser till, nämligen ”frisk” och ”önskvärd, i enlighet med fastställda normer”. Och här bränner det till. Det är för människor onormalt att vara nattaktiv, i betydelsen att det är ovanligt. Men för den som arbetar nattskift är det i högsta grad önskvärt att hålla sig vaken.

När man förlägger sin dygnsvila är ett ovanligt neutralt exempel. Tänk vad roligt man kan ha med mer laddade företeelser! Den normala (vanliga) sexuella orientationen är heterosexualitet. Men det törs man knappt säga längre, för då är det genast någon som skriker ”heteronormativitet!” det vill säga, använder ordet ”normal” i dess tredje betydelse. Implikationen är att jag har påstått att homosexualitet inte är önskvärt.

Anstötliga ord

E24 har publicerat Vägverkets lista på bokstavskombinationer som inte får användas till registreringsskyltar. En del är förutsägbara (APA, HOR, LAT), medan andra är svårare att förstå. Varför skulle det vara problematiskt att åka runt med ETT eller FEM på skylten, den är ju ändå full av siffror? Och ordet KUK tycks ha inspirerat en väldig massa förbjudna kombinationer, för på något annat sätt kan jag inte begripa att CUC, CUK, GUK, KYK, PUK, RUK och XUK är otillåtna. Läs hela listan här!

Giftermål – ja tack!

Vad betyder ett ord? Tydligen en hel del. För första gången har någon lyckats få med Kd på könsneutral vigsellagstiftning, genom att just byta ut ett ord. Istället för ”äktenskap” (som i dagens lagstiftning är reserverat för vigsel mellan en man och en kvinna, något Kd vill behålla), föreslås den nya lagen behandla ”giftermål”. Stefan Attefall (Kd:s gruppledare i riksdagen) säger till SvD att detta är något man är beredda att diskutera.

Men toppen! Vi får en semantisk separation mellan ”giftermål” (civilrättsligt) och ”äktenskap” (en religiös rit). Den nya giftermålsbalken blir könsneutral. Kd och dess väljare behöver inte känna sig trampade på tårna, för det ord som för dem är heligt kommer inte att användas om de vigslar de ser som oheliga. Med fördel kan separationen drivas ännu längre. Den juridiska bindningen mellan två vuxna människor får heta ”giftermål”, samtidigt som ”äktenskap” töms på all juridisk betydelse och samtliga kyrkor och samfund förlorar vigselrätten (något som RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér vill arbeta för). ”Äktenskapet” blir enbart ett sakrament och en religiös välsignelse, som i enlighet med religionsfriheten kan utformas olika i olika samfund. Vi slipper klumpiga uttryck som ”borgerligt äktenskap” (förvånar mig att ingen vänsterdebattör attackerat det uttrycket, det är verkligen gräsligt).

Så är alla glada? Icke! RFSL:s ordförade Sören Juvas anser förslaget fruktansvärt. ”Det här är inget annat än ett försök att särbehandla människor”, säger han till SvD. Särbehandla? Det ska ju heta likadant för alla vigslar! Hur är det särbehandling? Och hur i allsin dar tror Juvas att Kd ska bli villiga att kompromissa, när han själv inte är villig att ge efter en endaste liten millimeter?

Om övertalningsdefinitioner

Maria Edholm Chami argumenterar i SvD att ett fotbollsderby inte längre är någon vidare barnvänlig miljö. Den miljö hon beskriver är mycket riktigt inte särskilt barnvänlig, med supportrar som ”är hotfulla”, skriker att den andra sidan ska dö, och kastar bomber. Men sedan faller Edholm Chami i fällan med övertalningsdefinitioner, och riktigt ordentligt ändå.

Alla dessa handlingar ska sammanfattas med ett ord: våld! Den som inte tycker det har tappat omdömet.

Jag vet inte exakt vad som innefattas i att ”vara hotfull”, men den bild jag får i huvudet handlar mycket om kroppsspråk, minspel och yttranden. Att skrika ”du ska dö!” är däremot väldefinierat. Oacceptabla handlingar förvisso, men våld? Våld är användning av mekanisk kraft mot någon, på ett sätt som skadar och/eller är avsett att tvinga (parafraserat från Wikipedia). Att kasta bomber är helt klart våld. Att ställa sig och skrika är det inte, oavsett vad man skriker.

Alla dessa handlingar kan utmärkt väl sammanfattas i ord av typen ”oacceptabelt!” eller ”ociviliserat!” Problemet med det är, att det hade fått skribenten att låta lite som en moraltant, och det är kanske inte så roligt. Alltså väljer man att kalla alltihop ”våld”. Det förutsätts nämligen att samtliga läsare delar premissen ”våld är alltid oacceptabelt”. Åtminstone föreställer jag mig att det är så det går till.

Problemet med att göra sin egen definition av ordet ”våld” är förstås, att vad skulle kunna hindra supporter-Sven från Svedala att hävda sin definition? ”Nää då, fyrverkerierna är inte alls våld, de bara hör till spelet.” Plus att ordet, om det definieras om för många gånger, till slut förlorar all betydelse utom den känslomässiga. Att säga ”X är inget annat än våld” betyder då till slut bara ”jag anser att X är avskyvärt och borde förbjudas”.

Eller har jag helt enkelt tappat omdömet?

Om possessiva pronomen

I antikens Grekland fanns en filosofisk skola vars anhängare kallades sofister. Deras främsta filosofiska tes var ”vi kan ingenting veta”, och de lär ha försökt belägga detta genom logiska och språkliga paradoxer. Till exempel finns det en anekdot om en sofist som mötte en man med en tik.
-Den där tiken, är det din hund?
-Ja, det stämmer.
-Och är tiken mor?
-Jadå, hon har valpat ett par gånger.
-Då är hunden alltså – din mor?

Possessiva pronomen (och genitivformer) betyder inte alltid detsamma. Ibland kan de uttrycka oinskränkt ägande, som i uttrycket ”min bil”. Det är min bil. Jag äger den, och jag kan göra vad jag vill med den: använda den, hyra ut den, sälja den, vårda den, låta bli att vårda den, förstöra den, ge bort den… Betraktar vi istället ”min hund” blir situationen knepigare. Jag har fortfarande en viss förfoganderätt över hunden, jag kan t ex sälja den om jag vill, men de flesta skulle nog hävda att jag inte har rätt att piska min hund blodig, eller låta den svälta ihjäl. Ett annat intressant exempel är ”mitt rum” för en tonåring som bor i sina föräldrars villa. Föräldrarna har den formella äganderätten, men i praktiken är nyttjanderätt och ansvar för att hålla rent delegerat till tonåringen. Liknande förhållanden gäller ”min lägenhet” för en hyresgäst.

När det handlar om ”min kropp” blir det ännu knepigare. Många hävdar att äganderätten till ”min kropp” är lika oinskränkt som till ”min bil”, och somliga är verkligen konsekventa med detta. De flesta är det inte, om man gräver djupare. Det brukar t ex hävdas att ett outvecklat embryo är en del av kvinnans kropp, och att en gravid kvinna därför har rätt att låta avlägsna denna sin kroppsdel, om hon inte vill ha den. Om någon kom in på vårdcentralen och ville låta avlägna någon annan kroppsdel, säg ett öra, tror jag inte att han/hon skulle få det… Organdonation uppmuntras, men organhandel ses som fruktansvärt fel. Och så vidare. För ytterligare diskussion om äganderätten till våra kroppar, rekommenderas denna utmärkta SvD-artikel.

En annan kategori där stor förvirring råder, gäller immateriella ting. ”Min bok” har två betydelser: dels ”boken som jag har skrivit” – det vill säga själva texten snarare än dess fysiska uppenbarelse som trycksvärta på papper. Dels ”boken som jag äger” – alltså just detta exemplar, ett par hekto papper och trycksvärta ordnade enligt ett mönster som någon annan har copyright på. Denna modell, där någon äger ”mönstret” och någon annan kan äga ”tinget gjort efter detta mönster” fungerar fint, så länge ”tinget” verkligen är materiellt, och det krävs råmaterial och arbete för att skapa ett ”ting” efter ”mönstret”. Hur det kommer att fungera med datafiler – där ”tinget” inte kräver något råmaterial – återstår att se.

OCh så finns det possessiva uttryck som inte uttrycker ägande över huvud taget, utan snarare tillhörighet eller samhörighet. Här finner vi uttryck som ”min arbetsgrupp”, ”min mor” eller ”mitt land”. Det finns till och med uttryck som säger att jag är ägd: ”min herre” eller ”min ägare”, till exempel.