Arkiv för februari 2009

Om att förlova sig

26 februari 2009

Jakop Dalunde, från Republikanska föreningens styrelse, har insiderinformation från hovet. Eller möjligen fördomar. Han berättar nämligen för Stockholm City att kronprinsessans förlovning dröjt så länge eftersom pappa kungen och mamma drottningen varit emot. Carl Gustaf och Silvia ska ha spjärnat emot ordentligt, och velat att Victoria gift sig med någon blåblodig, ”någon som hon kanske inte ens velat ha själv. Tyvärr går det ofta till så i den här typen av familjer.” Allt enligt Jakop Dalunde.

I den här typen av familjer? Men kära nån, går det inte till så i de flesta typer av familjer? Muslimska föräldrar vill helst att deras barn gifter sig med andra muslimer, liksom kristna med kristna. Helst någon från samma kyrka också. Familjer där man politiskt ligger långt till vänster brukar inte bli så glada åt svärsöner och -döttrar som är börslirare. Kurder förväntas gifta sig med kurder, latinos med latinos, nordbor med nordbor. Arbetarklass med arbetarklass. Akademiker med akademiker. Rikemansfolk med rikemansfolk. Exakt vilka sociala indelningar man anser viktiga, och vilka som är oviktiga, varierar förstås från familj till familj. Liksom hur mycket man låter sina förväntningar skina igenom, och hur mycket man försöker påverka barnen.

Personligen misstänker jag att de stora mediala konsekvenser, som en kunglig skilsmässa skulle få, har fått både Victoria och Daniel att tänka sig för ett par extra gånger innan de faktiskt tog steget. Men det är klart, jag känner inte kungen och drottningen, så jag vet inte alls hurdana de är som föräldrar. Det vet kanske Jakop Dalunde?

Tankar om nyheter

25 februari 2009

Angående förslaget om samgående mellan SAAB och Opel: Mig påminner det om den där idén från bankkrisens början i USA, att samla ihop alla ”giftiga lån” i en bank eller ett institut, som staten sedan skulle ta hand om. Min sambo tycker mera att det låter som två drunknande som försöker klamra sig fast vid varann, men bara lyckas dra ner varandra…

Angående Victoria Bernadotte och Daniel Westling: klart det är trevligt. Men tretton sidor plus hela förstasidan i dagens SvD?

Slutligen, angående Pirate Bay-rättegången i synnerhet och upphovsrätt i allmänhet, frågar Torgny Modin retoriskt i sin radiokrönika: ”Var har vi hamnat när det råder snudd på politisk enighet om att stöld är rätt bara för att väldigt många tycker det?” Åh, min bäste Modin, vi befinner oss i den värderelativa demokratin. Staten, det är vi! Och inte finns det någon Gud eller religion eller annan överordnad rätt som kan stoppa oss från att definiera om lagarna heller.

Över gränsen

20 februari 2009

Jessica Kempe skriver i DN om det omdiskuterade Konstfack-exjobbet ”Territorial pissing”. Den där videon där en maskerad person demolerar en tunnelbanevagn, alltså. Krönikan är ett fint exempel på det dunkelt sagda – den är så smockfull av glidande definitioner och motsägelser att hon omöjligt kan ha haft klart för sig vad hon egentligen menar. Jag parafraserar:

Vad filmen egentligen föreställer är en tolkningsfråga. Jag såg en dröm om det förbjudna. Jag tyckte den var vacker. Jag tyckte om att man inte kan säga vad den betyder. Kulturministern såg skadegörelse. Hon ville inte se att den är konst. Hon trodde att den var på riktigt. Och sedan kom polisen. Och konstnären tystnade. Konst ingår faktiskt i yttrandefriheten. En kulturminister får inte bestämma sådär att vi sysslar med skadegörelse. Hon borde se till så att folk slutar tycka illa om vår konst istället.

Häpp! Vilka intellektuella kullerbyttor. Filmen är öppen för tolkning, men Adelsson Liljeroths tolkning är inte tillåten. Filmen handlar om det förbjudna, men det är inte tillåtet att reagera på några lagöverträdelser i filmen, vi förväntas bara beundra den. (Och jag som trodde att ”gränsöverskridande konstnärer” strävade efter att göra folk upprörda!) Till syvende och sist verkar det handla om konstkritik à la Henry Ford: Vilken tolkning som helst, så länge den stämmer med min!

Personligen kunde jag inte bry mig mindre om modern ”gränsöverskridande konst”. Vill de måla en tunnelbanevagn svart så gärna för mig. Förutsatt att de själva äger tunnebanevagnen, eller har tillstånd från ägaren! Ska det vara så svårt att skilja på mitt och ditt? Ingen har väl bråkat om de konstnärliga kvalitéerna på videon. Men att SL vill ha ersättning för sin förstörda vagn, det är inte ett angrepp på konsten. Konstnären kunde ha bett om lov i förväg, eller köpt en utrangerad vagn, och sedan åstadkommit samma video fullt lagligt. Är det en konstnärlig poäng att den är olagligt gjord? Handling och konsekvens, människor, handling och konsekvens. Väx upp. Det är bara småungar och galna som inte behöver stå till svars för sina handlingar. Staten, kulturministern, brottsoffret och samhället i allmänhet kan inte förväntas gilla brott, ens om den bearbetade videon av brottshandlingen är en vacker drömsekvens.

Lukas Moodysson och lidandet

17 februari 2009

Lukas Moodyssons nya film Mammut har fått ett blandat mottagande. Visst är den välgjord, säger man. Ett gott hantverk, med bra klippning och fina karaktäriseringar. Men moralen! Vad är det Moodysson står och propagerar för? Att kvinnor ska hålla sig hemma, annars blir familjen olycklig? Usch för ett sådant bakåtsträvande budskap!

Egentligen har väl Moodysson bara återvänt till rötterna. Både hans genombrottsfilm Fucking Åmål och den närmast följande Tillsammans handlade om människor som, på olika sätt, var ensamma och olyckliga. (Fler Moodysson-filmer har jag inte sett.) Och enligt referaten är detta precis vad Mammut handlar om. Ensamma, olyckliga människor. Det verkar bara som om vissa anledningar till att vara olycklig anses… olyckliga (medveten ordvits där, hehe). Precis som att det finns ”guilty pleasures”, saker som folk tycker om fast de enligt förhärskande smak inte borde, verkar det finnas ”guilty pains”. Enligt förhärskande ideologi blir alla lyckliga om mamman i hushållet förvärvsarbetar. Om en familj inte blir det, då är det något att skämmas för.

Och resonemanget blir ännu märkligare om man jämför det med allt tal om ”frånvarande fäder”. Aha, så det är okej att må dåligt för att pappa jobbar hela tiden, men inte att må dåligt för att mamma jobbar hela tiden? Tala om dubbel standard!

Vårdnadsbidrag – en seger för jämställdheten

13 februari 2009

Få pappor vill ha vårdnadsbidrag, rapporterade SvD för ett tag sedan. Bland de som tar ut vårdnadsbidrag i Stockholms län, är bara en av tio man. Uselt? Knappast! För i den offentliga barnomsorgen är mansrepresentationen betydligt lägre. För exakt siffra måste jag tyvärr hänvisa till Metros pdf-upplaga, sidan 18 – tre procent. Tre ynka procent. I gruppen som tar hand om barn med vårdnadsbidrag, är alltså jämställdheten mer än tre gånger större än i gruppen som yrkesmässigt tar hand om barn. Statistikfeministerna borde hoppa högt av glädje åt att vårdnadsbidraget införts. Varför gör de inte det?

Är vi inte fler?

12 februari 2009

Jerker Swanstein, Ilmar Reepalu och Björn Lagerbäck pläderar i en debattartikel i dagens SvD för att en polisutbildning borde starta i Malmö. Man vill göra det enklare för ungdomar med invandrarbakgrund i Malmö, Helsingborg och Landskrona att utbilda sig till poliser. I början av artikeln sägs att andelen aspiranter med svensk bakgrund konstant ligger runt 80-85%, så ”polisen tycks under överskådlig tid inte kunna närma sig målet att spegla samhället”.

Bor det verkligen inte fler etniska svenskar än så i Sverige? Har bortåt en tredjedel av Sveriges innevånare inte ”svensk bakgrund”? Så låter åtminstone det här resonemanget i mina öron. Och även om det intrycket är överdrivet, måste åtminstone en femtedel av svenskarna vara ”icke-svenska” (om inte artikelförfattarna är helt ute och cyklar, förstås). Det låter fortfarande väldigt mycket… Inte konstigt att vi har vissa integrationsproblem! Snarare konstigt i så fall att problemen inte är större än de är.

E-nummer i köket

10 februari 2009

E-nummer är tydligen onaturliga och farliga, och förekommer inte alls i kök. Hur ska man annars tolka följande citat från SvD:

”Hemlagad” potatissallad kan uppges komma ”direkt från köket” men ändå bestå av följande tillsatser: E509, E300, E412, E415, E224, E330, E202, E211 och E141.

Vad ligger bakom de där E-numren egentligen? Enligt Wikipedia har vi

  • E141: Klorofyll-kopparkomplex
  • E202: Kaliumsorbat
  • E211: Natriumbensoat
  • E224: Kaliumdisulfit
  • E300: Askorbinsyra
  • E330: Citronsyra
  • E412: Guarkärnmjöl
  • E415: Xantangummi
  • E509: Kalciumklorid

Nu ska vi se, nu ska vi se… vad har Tetris i skafferiet? Klorofyll är, som bekant, det gröna färgämnet i växter, och en och annan bukett broccoli har väl passerat köket. Men klorofyll i ren form har jag aldrig sett. I naturen är klorofyll dessutom ett magnesiumkomplex, och här har de bytt ut magnesiumatomen mot en kopparatom.
Kaliumsorbat? Nej, inte det heller. Man kan, som privatperson, köpa det över internet, men jag tror inte att jag någonsin sett det i mataffären.
Natriumbensoat? Jodå, den har jag! Konserveringsmedel för hemkokt sylt och liknande.
Kaliumdisulfit då? Hm, den visste jag inte ens att man använder i mat! Låter snarare som en pappersmassefabrik. Enligt E-numren är även detta ett konserveringsmedel. Tja, det är ju ett salt. De flesta salter är konserveringsmedel.
Härnäst i listan kommer askorbinsyra. Och den finns i skafferiet, rentav i två former: ren och som brustablett. Askorbinsyra är nämligen ingenting annat än C-vitamin. Och det är mig fullständigt obegripligt hur någon tillverkare av färdigmat kan ge sig till att skriva ”E300” i innehållsförteckningen, när man istället hade kunnat skriva ”C-vitaminberikad!” i en röd stjärna på framsidan. Själv har jag mest använt den i hemgjord lemonad, och inte så mycket i maten.
Citronsyra har vi också hemma. Återigen, den hamnar inte i grytorna så ofta. Det skulle vara ett enstaka syltkok då. Men till saft är den bra att ha ibland, och den är toppen till att diska kaffebryggaren!
Guarkärnmjöl verkar vara en annan sådan där sak som vanliga konsumenter inte kan köpa. Annat än när den ingår i färdigmat, förstås. Men eftersom det består av nermalda fruktkärnor förstår jag inte riktigt paniken. Alla vet ju att ingenting farligt kan komma från naturen
Xantangummi hade jag inte hört talas om förut, men lite google-fu uppdagade att det består av fermenterad glukos. Och glukos är, som bekant, kemistens namn på druvsocker. Men nej, det här har vi inte hemma hos oss. Glukos däremot… Man kanske kunde starta en jäsning?
Kalciumklorid slutligen. Den har vi inte heller, bara vanlig natriumklorid.

Hur många E-nummer har du i köket?