Om possessiva pronomen

I antikens Grekland fanns en filosofisk skola vars anhängare kallades sofister. Deras främsta filosofiska tes var ”vi kan ingenting veta”, och de lär ha försökt belägga detta genom logiska och språkliga paradoxer. Till exempel finns det en anekdot om en sofist som mötte en man med en tik.
-Den där tiken, är det din hund?
-Ja, det stämmer.
-Och är tiken mor?
-Jadå, hon har valpat ett par gånger.
-Då är hunden alltså – din mor?

Possessiva pronomen (och genitivformer) betyder inte alltid detsamma. Ibland kan de uttrycka oinskränkt ägande, som i uttrycket ”min bil”. Det är min bil. Jag äger den, och jag kan göra vad jag vill med den: använda den, hyra ut den, sälja den, vårda den, låta bli att vårda den, förstöra den, ge bort den… Betraktar vi istället ”min hund” blir situationen knepigare. Jag har fortfarande en viss förfoganderätt över hunden, jag kan t ex sälja den om jag vill, men de flesta skulle nog hävda att jag inte har rätt att piska min hund blodig, eller låta den svälta ihjäl. Ett annat intressant exempel är ”mitt rum” för en tonåring som bor i sina föräldrars villa. Föräldrarna har den formella äganderätten, men i praktiken är nyttjanderätt och ansvar för att hålla rent delegerat till tonåringen. Liknande förhållanden gäller ”min lägenhet” för en hyresgäst.

När det handlar om ”min kropp” blir det ännu knepigare. Många hävdar att äganderätten till ”min kropp” är lika oinskränkt som till ”min bil”, och somliga är verkligen konsekventa med detta. De flesta är det inte, om man gräver djupare. Det brukar t ex hävdas att ett outvecklat embryo är en del av kvinnans kropp, och att en gravid kvinna därför har rätt att låta avlägsna denna sin kroppsdel, om hon inte vill ha den. Om någon kom in på vårdcentralen och ville låta avlägna någon annan kroppsdel, säg ett öra, tror jag inte att han/hon skulle få det… Organdonation uppmuntras, men organhandel ses som fruktansvärt fel. Och så vidare. För ytterligare diskussion om äganderätten till våra kroppar, rekommenderas denna utmärkta SvD-artikel.

En annan kategori där stor förvirring råder, gäller immateriella ting. ”Min bok” har två betydelser: dels ”boken som jag har skrivit” – det vill säga själva texten snarare än dess fysiska uppenbarelse som trycksvärta på papper. Dels ”boken som jag äger” – alltså just detta exemplar, ett par hekto papper och trycksvärta ordnade enligt ett mönster som någon annan har copyright på. Denna modell, där någon äger ”mönstret” och någon annan kan äga ”tinget gjort efter detta mönster” fungerar fint, så länge ”tinget” verkligen är materiellt, och det krävs råmaterial och arbete för att skapa ett ”ting” efter ”mönstret”. Hur det kommer att fungera med datafiler – där ”tinget” inte kräver något råmaterial – återstår att se.

OCh så finns det possessiva uttryck som inte uttrycker ägande över huvud taget, utan snarare tillhörighet eller samhörighet. Här finner vi uttryck som ”min arbetsgrupp”, ”min mor” eller ”mitt land”. Det finns till och med uttryck som säger att jag är ägd: ”min herre” eller ”min ägare”, till exempel.

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi, språk

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: