Om att provocera och väcka tankar

Jag har på sistone gått och funderat en hel del på de där konstiga konstnärerna, som sätter en ära i att provocera, och sedan verkar besvikna över på att vi är arga på dem. Uppenbarligen var det inte den reaktionen de ville ha. En tur till ordboken hjälpte inte heller. Ordet provocera kommer från latinets ”pro vocare” som betyder att kalla fram eller att ropa på. I nutida svenska betyder det snarast att framkalla ilska, frustration eller äckel. Men på konstnärslingo måste det betyda något annat… skulle det kunna vara så att för konstnärer är ”provocerande” synonymt med ”tankeväckande”? Och att man sedan har blandat ihop den konstnärliga och den allmänspråkliga betydelsen, och felaktigt kommit till den slutsatsen att om man framkallar ilska, frustration och äckel, så framkallar man automagiskt tankar? I min erfarenhet är det snarare tvärtom; ilska och äckel ligger i vägen för tänkande. Inte förrän man kommer bortom de negativa känslorna infinner sig en eventuell aha-upplevelse. Om det nu finns något där att säga ”aha” åt.

Annonser
Explore posts in the same categories: blandat, filosofi, språk

Etiketter: ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: