Arkiv för mars 2008

Turing-test för könstillhörighet?

31 mars 2008

Allt är möjligt i det förlovade landet Sverige. Män blir hemmapappor, kvinnor gör karriär, homosexuella får adoptions- och vigselrätt, ja, man kan rentav byta sitt biologiska kön! Detta föregås av långa psykologsamtal, för att avgöra om patienten verkligen psykologiskt tillhör det kön vederbörande vill byta till. Lite ironiskt detdär, i alla andra fall hör vi ju ständigt att könet verkligen inte sitter i hjärnan, utan bara i kroppen och i samhället. (Hur tog det sig egentligen från kroppen till samhället utan att passera hjärnan?)

Nå. Vore det inte vettigt att konstruera proceduren som ett Turing-test? Psykologen chattar med patienten, ställer ett batteri med frågor, och bedömer utifrån svaren på dessa frågor om patienten är kvinna eller man. Eller ska man utforma det som en enkät med flervalsfrågor istället för en chat, för att eliminera risken att en könsutpekande ordvändning slinker med av gammal vana? Svenska och engelska är nu inte så besvärliga på den punkten, men försök tala om dig själv utan att avslöja ditt kön på t ex franska! Kanske borde man ha ett kombinerat test, med både flervalsfrågor, frågor där patienten själv formulerar svaren, och ett chatmoment?

Hur ska resultatet presenteras? Ett rakt-på-sak ”du är man” eller ”du är kvinna” känns för trubbigt. Kategorivis? (”Du uppvisar typiskt manliga drag på följande områden/i följande situationer…”) Som en procentsats? (”Du är 84% kvinna och 16% man”) Eller som procentsats inom varje kategori? Nu blir det komplicerat, hehe…

Vilken typ av frågor borde ingå? Sexuella preferenser förstås, hur man handlar i vardagssituationer, grad och typ av omvårdnadsbeteende och ledarbeteende, spatial förmåga… ja, jag vet inte allt! Vad ingår egentligen i ett psykologiskt-socialt kön? Finns de tester jag efterfrågar redan? Eller finns det någon därute som har läst genuspsykologi som är intresserad av att sätta ihop något? Det vore fantastiskt intressant att få reda på vilket kön jag egentligen har…

Den osanna historien om ett problem

30 mars 2008

Den här historien har valsat runt på kontor och lärarrum sedan tiden före internet (ni vet, då när man använde kopiatorer till sånt här). Det bör alltså inte finnas någon enskild rättighetsinnehavare på den. Har jag fel, ta mig i örat via kommentarerna! Själv har jag hört den från Lars Nystedt, och tagit mig friheten att uppdatera problemet till tvåtusentalet.

1950: En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden utgör 4/5 därav. Räkna ut vinsten.

1960: En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden utgör 16 kr. Var snäll och räkna ut vinsten.

1970: En bonde säljer en mängd potatis (mängd A) för en mängd pengar (mängd B). I streckmängden för mängd B skall du sätta 20 streck: (////////////////////) där det gäller att varje streck är en krona. Framställningskostnaden (mängd C) har på samma sätt 16 streck. Rita bilden av mängd C som en delmängd av mängd B och angiv resultatmängden D som ger svar på frågan: Vilken storlek har vinstmängden?

1980: En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaden är 4/5 av det, det blir 16 kronor. Vinsten är 1/5, alltså 4 kr. Stryk under ordet ”potatis” och diskutera med en kamrat.

1990: Starta datorn. Starta spelet ”Bonde”. Bonden är nu den lilla figuren mitt på skärmen. Genom att flytta Bonden med piltangenterna kan du undvika att han träffas av de exploderande potatisar som far fram över skärmen. Du får en poäng för varje sekund som du lyckas hålla Bonden vid liv. Lycka till! (Skolverket ber särskilt att få påpeka vilket utmärkt sätt detta är att stimulera intresset för matematikämnet hos annars ointresserade elever!)

2000: Starta datorn. Starta Internet Explorer. Använd Google och Wikipedia för att söka svar på frågan: Hur mycket tjänar en bonde idag? (Skolverket önskar framhålla möjligheten till integration med t ex samhällskunskap, historia eller geografi.)

Feminismens förtryckande strukturer

29 mars 2008

Först en definitionsfråga. När jag talar om ”dagens feminister” är det ”de feminister som gör sig hörda nuförtiden” som jag menar. Jag är medveten om att de mest högljudda medlemmarna av en grupp även tenderar att vara de mest extrema. Men för människor utanför gruppen är det ändå dessa som formar bilden av gruppen som helhet, eftersom det bara är dem man hör. Det är t ex ofta så religioner bedöms.

Feminister kännetecknas av att de söker främja kvinnors rättigheter, det må vara enskilda kvinnor eller hela kvinnokollektivet. Detta är problematiskt, eftersom lite drygt hälften av alla människor (män + folk med oklar könstillhörighet) direkt är uteslutna. För att feminism inte skall urarta till förtryck av män, måste den alltså balanseras av en minst lika stark motkraft som främjar männen. Historiskt har detta nästan alltid varit fallet (boken Hertha blev en riktig ögonöppnare för min del). Men nuförtiden, när så gott som alla politiker, opinionsbildare och media bekänner sig till feminismen, vad är då dess existensberättigande? Jo, svarar feministerna, samhället genomsyras fortfarande av förtryckande strukturer från Herthas tid, strukturer som vi vanligen inte är medvetna om. Feminismens uppdrag idag är att synliggöra och bekämpa dessa strukturer.

Notera likheten med religion i dess värsta och mest missbrukande form: Du har ett problem. Du kan inte se det själv, det är bara vi som kan se det. Tro på vad vi säger utan att ifrågasätta. Och ge oss alla dina pengar så fixar vi det.

Feminismens världsbild blir desto mer provocerande, som feminismen själv innehåller ett antal förtryckande strukturer. Ja, kanske bara en, men den slår igenom på flera olika områden. Denna förtryckande struktur kan beskrivas med antagandet ”kvinnor som väljer utifrån traditionella könsroller är förtryckta och offer”. En kvinnas val godtas endast om hon väljer utifrån feminismens preferenser! Det mest extrema exemplet är väl vägran att ens diskutera om prostitution i någon form någonsin kan vara ett frivilligt val. Alla prostituerade har blivit lurade in i det och nu kan de inte komma ut, punkt slut. Inte ett uns av försök till att komplicera frågan.

Ett annat exempel fås inom området abort. Fri abort är ju som bekant en av feminismens hjärtefrågor, kvinnan ska ha rätt att själv bestämma. Det är bara det att i vissa situationer – tonårsmödrar, våldtagna kvinnor,  svårt handikappade foster och så vidare – tycks det inte finnas någon rätt att välja att fortsätta graviditeten! Den som väljer att inte avbryta, anklagas för att vilja förbjuda abort.

Och naturligtvis är alla kvinnor som täcker håret förtryckta. Alla hemmafruar är förtryckta. I de mest extrema fallen anses t o m kvinnor i kvinnodominerade yrken för förtryckta! Vad hände med vår rätt att välja själva? Har jag inte rätt att själv bestämma hur jag ska gå klädd? Eller rätt att välja att arbeta som undersköterska, om jag nu skulle vilja det?

Till slut: ingen kritik av feminismen av idag kan väl vara fullständig utan en hänvisning till Per Ström. Hans beskrivning av det svenska samhället som mansfientligt kände jag igen mig i till punkt och pricka. Något för ärkefeminister att begrunda.

Gnällspikars taxonomi

28 mars 2008

Gnällspikar är ett knepigt ämne. För hur klagar man på den ymniga förekomsten av gnällspikar, utan att själv bete sig som en? Olösligt.

Sverige vimlar av gnällspikar. En ytterst vanlig typ är ”varför-just-jag?”. Typen kan vidare underdelas i ”varför-måste-jag-betala/hjälpa till?” och ”varför-får-inte-jag-något-bidrag/hjälp?” Svenska Dagbladets P J Anders Linder startade ett praktgnäll av den förra typen under påskhelgen. Stackars människor som tjänar så mycket att de måste betala marginalskatt! Maud Olofssons utspel om barnbidrag i samma tidning startade likaledes ett praktgnäll av den senare typen i diverse media. Denna typ är också tämligen vanlig bland studenter: Stackars mig, jag har tjänat så mycket på sommarjobbet att jag inte får fullt bidrag av CSN!

En annan grundmodell i gnällspiksfloran är ”det-är-ingen-idé”. Det är ingen idé att jag försöker något, för ingen lyssnar, för jag är så förtryckt, för jag är kvinna/invandrare/för ung/för gammal/för radikal… Upprepas lämpligen med hög röst i diverse media. Allt eftersom den upplevda orsaken till den påstådda diskrimineringen varieras, uppstår mängder av undertyper till denna gnällspik. Observera att män, infödda svenskar samt allmänt ”konservativa” icke göre sig besvär i traditionella media med den här typen av gnäll! Däremot kan det fungera i goda vänners lag.

Vidare har vi gnällspiken modell ”min-motståndare-är-jättedålig”. Ytterst vanlig inom politiken, som verkar handla om att diskreditera det motsatta blockets förslag snarare än om att föra fram egna förslag. Och som alla vet är det betydligt enklare att komma med destruktiv kritik än att konstruera en fungerande lösning. När detta sätts i system förvandlas debattörer till gnällspikar.

Till slut får vi inte glömma alla gnällspikars anfader: ”Det-var-bättre-förr!”

Ansvarsskyfflandet firar nya triumfer

27 mars 2008

Tänk vad man kan hitta i lunchrummet! I detta fall var det en något daterad jobbilaga från DN, som fick mig att gå från slöläsande till klentroget stirrande. Per Eisele vid Blekinge Tekniska högskola har tydligen skrivit en bok om arbetsgrupper och hur man får dem effektiva. Och det kan ju behövas. Vem har inte upplevt grupparbeten, i skolan, vid universitetet eller på jobbet, där två-tre personer gör allt arbete och övriga bara hänger på? Men, säger Eisele – och håll i er nu – ”det handlar inte om att gruppmedlemmarna medvetet är lata utan att de ibland drabbas av det här fenomenet för att de är i en grupp”. Jaså, minsann? Hur definierar Eisele ”medveten lathet”? Har han uteslutit frånvaro av initiativ? I så fall är jag beredd att ge honom rätt i sak, men med höga minuspoäng för alltför snäv definition av lathet. Vissa initiativ av typen ”men det kan jag fixa” bör man kunna förvänta sig från samtliga i en arbetsgrupp.

Notera även användandet av ordet ”drabbas”. Det är tydligen medlöparna och gratisåkarna det är synd om, eftersom våra sociala mekanismer utesluter dem från arbetet! Men halledudanedå! Människor som trycks tillbaka och inte får lov att arbeta trots visad god vilja och kompetens, dem kan man tycka synd om. Människor som bara sitter still medan andra gör deras del av arbetet tänker jag icke tycka synd om!

Eller menar Eisele att det inte handlar om att gruppmedlemmarna (gratisåkarna) är lata, utan om att gruppmedlemmarna (de som arbetar) ibland drabbas av fenomenet? Syftningsförvirring av den typen borde väl ändå en professor i psykologi kunna undvika. Likaså en journalist, om det nu är så att DN har hyfsat citatet lite.

Bloggsemester

26 mars 2008

Bloggsemester är ett märkligt fenomen. Semester tar man från arbetet… och bloggar gör man på fritiden… Nå. Somliga fritidsintressen kräver en regelbundet återkommande tidsinsats, såsom en koloniträdgård, att springa maraton, eller just bloggande. Detta innebär att man då och då sysslar med sin hobby utan att direkt känna för det. Och nu börjar det lukta arbete, inte sant?

En färgglad dag

20 mars 2008

Det är en stor dag idag. Det tycker man åtminstone i Ryssland, där det officiella namnet för Skärtorsdag är ”Stor torsdag”. De nordiska språken håller sig till varianter av Skärtorsdag. På tyska heter det ”Grön torsdag” men på nederländska ”Vit torsdag”. Dessa båda färger antas vara härledda från dagens liturgiska färg (oftast vit, men under medeltiden användes grönt lokalt i Tyskland). De flesta har väl fått lära sig i skolan att det svenska ”skär” inte är färgen, utan ett gammalt ord för ”ren”, syftande på hur Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Engelsktalande protestanter ansluter också till den episoden med sitt ”Påbudstorsdag”: liksom jag har tvättat era fötter är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Engelsktalande katoliker säger helt enkelt ”Helig torsdag”, liksom de flesta romanska språk. Lustigt nog sticker själva moderspråket ut: på latin heter det ”Dagen för Herrens måltid”.