Archive for the ‘politik’ category

Brott och statistik

20 juli 2009

Per Gudmundsson skriver på finaste ledarplats i dagens SvD om ett italienskt experiment. 1 augusti 2006 fick sådär 26 000 fängelsekunder amnesti från det som återstod av deras straff – med det lilla förbehållet att om de skulle dömas för ett nytt brott, skulle de bli tvungna att sitta av även det gamla straffet. Det hela var snarare motiverat av överbeläggning i fängelserna än av sociologisk experimentlusta, men det ger oss ett av få tillfällen att jämföra återfallsfrekvensen hos två i övrigt identiska grupper kriminella, där den ena gruppen kunde vänta sig strängare straff än den andra ifall de skulle åka fast. Och har man sett! Strängare straff fungerar. Hotet om en månad längre straff medför en minskning av återfallen med 1,3 procent, citerar Gudmunsson.

So far, so good. Och därav sluter Gudmundsson – liksom vem som helst, som inte är blind eller idiot – att hotet om ett års längre straff skulle minska återfallen med 12*1,3=15,6 procent. Jajjemensan! För tolv månader är ju exakt tolv gånger värre än en månad, liksom 84 år i fängelse är exakt tolv gånger värre än 7 år. Hotet om 77 månaders längre straff skulle, enligt samma logik, minska återfallsbrotten med 100%. Höj alla fängelsestraff med sex och ett halvt år, och alla återfall i kriminalitet försvinner! Äsch, låt oss höja med tio år när vi ändå håller på. Inte för att jag vet vad negativa återfallsprocent skulle betyda, men det måste ju vara något bra.

Roligt nog motsäger Gudmundsson själv denna teori bara två meningar senare: brottslingar som är dömda till relativt långa straff reagerar mindre än andra, citerar han ur studien.

Diverse extrapolationsmissar åsido är det trots allt intressant med en påvisad effekt av strängare straff. Inte för att det kommer att få tyst på alla människan-är-god-innerst-inne-om-hon-bara-får-chansen-flummisar. Och inte för att alla lås-in-dem-allihop-och-kasta-bort-nyckeln-idioter kommer att drämma det i huvudet på alla som vågar debattera med dem. Utan för att vi äntligen har en liten utkiksglugg in i verkligheten, bortom alla ideologiska debatter om brott och straff och socialt utsatta grupper. 1,3 procent. Så strängare straff har en effekt. Den råkar bara vara tämligen marginell.

Register

19 juli 2009

Vad är det med byråkrater och register? Regeringens utredare Anders Milton föreslår ett nationellt abortregister – bring it on baby, vad har vi inte på register? Han föreslår dessutom att kvinnans identitet ska registreras, och nu börjar det brännas. C, FP och M säger nej av integritetsskäl, medan KD är positiva p g a möjligheten att få reda på mer om varför folk gör abort, och i förlängningen hur det kan förebyggas.

Men måste man verkligen registrera kvinnans identitet? Det intressanta är ju inte vem som gjort abort, utan varför. Helst med egna ord. En liten enkät som alla som gör abort måste fylla i, en A5-sida bara. Ålder, civilstånd, ev. tidigare barn och deras ålder, vill även barnafadern att denna graviditet ska avbrytas, varför väljer du abort? Sådär. Vips har vi alla data som jag kan tänka mig vore intressanta. Tja, okej, komplettera med socialgrupp om ni absolut måste, men det får nog personalen fylla i, för vem har koll på sin socialgrupp?

Simsalabim. Nationellt register över varför folk väljer att göra abort. Och inte integritetskränkande alls.

Dessutom intressant att det fortfarande anses så farligt att registrera att man gjort abort, i dessa tider när det snarare är stigmatiserande att anse att abort är något dåligt som bör undvikas.

Om meningslös information

16 juli 2009

Mitt husorgan SvD hade igår en stor artikel om privata investeringar i vården. Huvudsakligen handlade det om intervjuer med riskkapitalister som investerat eller tänkt investera i vårdföretag, men man publicerade även en snutt med ideologiska diskussioner. Bl a säger Anne-Marie Lindgren (från Arbetarrörelsens tankesmedja):
–Både inom skolan och vården ser vi att de flesta privata alternativen finns i södra Sverige och de större regionerna. Man lägger verksamheten där pengarna finns.

Vänta lite här nu… talar vi om andelen privat vård eller om totala antalet privata vårdcentraler? Det råkar nu en gång vara så att de flesta bor i södra Sverige och i de större regionerna (jag förmodar att hon menar storstäderna). Därmed kommer det att finnas fler vårdcentraler där. (Och sjukhus och tandläkarmottagningar och så vidare. Ni fattar.) Att de privata vårdcentralerna är flest i södra Sverige och i städerna, behöver inte alls betyda att Stockholm har en högre andel privata vårdcentraler än vad Norrbotten har.

Och även om Stockholm skulle ha en betydligt högre andel privata alternativ än Norrbotten, behöver det inte enbart bero på att de privata vårdgivarna inte vill öppna i Norrbotten. Sjukvård ligger under landstingen, och lyder följaktligen under delvis olika regler i de olika landsändarna. Det känns inte helt orimligt att stockholmspolitikerna skulle vara mer positiva till att tillåta privata vårdgivare, än vad landstingspolitikerna i Luleå är. Utan att beakta dessa båda faktorer kan man inte bara hoppa till slutsatsen att allt är de ondskefulla företagens fel.

Sedan har Lindgren förstås rätt i att företag i grunden är ute efter att tjäna pengar. Vad som nu är så ondskefullt med det.

Om lagar och principer

7 juli 2009

Högsta Domstolen skärper beviskraven vid våldtäkt, hade SvD att rapportera i fredags. Det är inte så dramatiskt som det låter; HD fastställde att även vid våldtäkt räcker det inte med en persons utsaga för att döma någon. Det krävs något mer: ett vittne till, någon form av teknisk bevisning… Katarina Wennstam tycker att domsluten skickar ”fel signaler”, fortfarande enligt SvD. Stackars våldtagna kvinnor som inte blir trodda! Jaha du, Wennstam. Och vilka signaler hade det skickat om HD upprätthållit de fällande domarna från hovrätten? Jo, att vid våldtäkt är våra normala rättssäkerhetsprinciper satta ur spel. Oskyldig tills motsatsen bevisats, en persons påståenden räcker inte för att döma någon. Det är inte rättssystemets arbete att se till att brottsoffer känner sig trodda och bekräftade. Domstolar, polis och åklagare har som uppgift att gräva upp sanningen, och att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Känna sig trodda, det kan våldtäktsoffren få göra hos kvinnojourerna och brottsofferjouren.

Ledarlös = lealös

1 juli 2009

Nu kommer drömmarna från 1968 tillbaka, skriver Anders Mildner i en krönika i dagens SvD. Drömmarna om att ingen ska vara förmer, att alla ska vara med och bestämma.

I helgen hölls den ansedda internetkonferensen Reboot för elfte året i rad. Danska regeringen, som håller på att ta fram en ny vision för sin internetpolitik, fanns på plats och ställde en öppen fråga till deltagarna: Vad tycker ni att vi ska göra? Svaret kom som en örfil: Fråga inte ”oss” vad ”vi” tycker att ”ni” ska göra. Välkomna tillbaka när ni är beredda att öppet säga att vi alla – tillsammans – utgör regeringen. För den som fostrats i dagens toppstyrda politiska verklighet är så klart en sådan hållning chockerande. Men synsättet är fullständigt naturligt för både en äldre generation som bär med sig frihetlig internetideologi från det tidiga 90-talet och för dagens unga, som växer upp i en kultur som bygger på öppen kollaboration.

Och (enligt Mildner) så är det förstås de unga jämlikhetstänkarna som är framtiden. Bäva månde alla etablerade politiker och toppstyrare!

Nåja. Det kan nu också vara så att en lite äldre person har mer erfarenhet av världen och människorna än vad en tjugoåring har. Jag har då åtminstone aldrig sett en grupp på fler än en handful människor fungera utan ledare. Det finns mängder av ledarstilar, och det måste inte vara en formellt utsedd ledare. Men någon eller några måste ta initiativ, fungera som ordförande, se till så alla drar åt samma håll. En ledarlös grupp blir omedelbart oorganiserad och ineffektiv, mängder av tid kommer att gå åt till att vara förvirrad över vad man egentligen ska göra.

Om deltagarna på Reboot åtminstone hade påstått att alla är riksdagen! Det kan jag möjligen tänka mig hur man skulle lösa: folkomröstningar via internet istället för omröstningar i kammaren, kombinerat med en författningsdomstol så att vi inte kan stifta lagar som går emot grundlagen. Men att vi alla ska vara regeringen? Regeringen är ju den verkställande makten. Man kan bara inte ha nio miljoner verkställare. Jag menar, det funkar ju inte ens med tjugo pers i ett arbetsplatskök! (Äh, jag orkar inte tömma diskmaskinen, någon annan får fixa det.)

Seriöst. Är det någon som har varit med i en fungerande grupp med mer än, säg, fem medlemmar, där det inte fanns någon som intog en ledande roll? Berätta i så fall! Vad var det för grupp? Arbetsgrupp, familj, kompisgäng, sportförening, kör/orkester, eller något helt annat? Hur fungerade det? Och varför fungerade det? Jag är nyfiken!

Den nya ”lilla svarta”

23 juni 2009

De politiska debattörernas nya lilla svarta tycks vara Piratpartiet. De är nya, de är små, de har en svartvit logga – och de passar alla! Så hävdar t ex P J Anders Linder i SvD att piraternas budskap är det klassiska borgerliga frihetsbudskapet, som han själv alltid har stått för. Göran Greider, å sin sida, menar att piraterna är kommunister, de har bara inte begripit det själva än, men de står ju helt klart för samma saker som han själv. Lustigt. Linder och Greider står inte direkt för samma sak…

Och det här inlägget hade jag färdigskrivet i huvudet redan i förrgår, jag har bara väntat på att Greiders krönika skulle komma ut på nätet. Vilket den inte har gjort. Den finns dock att läsa på Metros pdf-upplaga, sidan 8. Dumma Metro.

Om stoppskyltar

20 juni 2009

De är inte kloka, de där tyska politikerna. De har nämligen röstat igenom en lag om att förbjuda barnpornografi på internet, eller rättare sagt, förbjuda tyska medborgare tillgång till barnpornografi på internet. Tyska rikskriminalpolisen ska upprätta en lista över sajter som innehåller barnpornografi, och sagda lista kommer förstås att vara hemlig, så att inte pedofilerna kan sätta sig ner och dregla över den. Såvida inte någon nätverksansvarig vid en tysk internetleverantör råkar vara intresserad av sådant, förstås. För internetleverantörerna måste ju ha tillgång till listan, annars kan de knappast blockera sidorna i fråga.

Vem som helst som vet någonting alls om datorer inser direkt att det här är en fullkomligt meningslös lag. Det är bara att surfa över en proxy som inte befinner sig i Tyskland, för att hela nätet ska vara öppet igen. Familjeminister Ursula von der Leyen säger till Spiegel att lagen, trots detta, är en ”värdefull signal”. Hjälp. Man kommer att tänka på det svenska Vänsterpartiets (tack och lov bortglömda) förslag om att kriminalisera sexköp även utomlands. Samma vilja att lösa ett komplicerat problem på ett sätt som ytligt ser bra ut. Samma totalt tandlösa förslag. Samma oacceptabla ingrepp i grundläggande friheter.

Man kommer dessutom att tänka på FRA-lagen. Samma sorts polarisering i debatten mellan folk som begriper hur ett datornätverk fungerar (de ”unga”) och folk som inte gör det (de ”äldre”). Samma trixande med att inrätta en ”specialkommitte” som ska övervaka att lagen följs, snarare än att låta existerande domstolar göra det. Och, återigen, samma oacceptabla ingrepp i grundläggande friheter.

(Och så kallar de lageländet för ”Zugangserschwerungsgesetz”, det vill säga ”den tillgångsförsvårande lagen”. De är inte bara inte kloka, de bygger också sammansatta ord som man inte vill ta i med tång ens!)

En intressant detalj är att det tyska Vänsterpartiet, på allmänt frihetliga grunder, både argumenterat och röstat emot den här tillgångsförsvårande lagen. Det svenska Vänsterpartiet hade troligen gjort vad de bayriska Kristdemokraterna gjorde. Det vill säga lägga fram förslaget, driva igenom det med stöd av sina allierade, och dessutom börjat argumentera för att ytterligare saker borde omfattas av blockeringen så fort en blockering av barnporr röstats igenom. Johodå, så dumma är de, CSU. Även de mest pessimistiska av de tyska motdebattörerna trodde att det skulle dröja åtminstone ett par veckor. De hade ju trots allt lovat och bedyrat att barnporr var det enda som någonsin skulle blockeras, jaadå. Men bara timmar efter att lagförslaget om blockering gått igenom, så går CSU ut och vill blockera även ”våldsamma datorspel”. Som om man spelade dem via internet. Ibland är för all del så fallet, men oftast inte.

Nåja, Tyskland har till skillnad från Sverige en författningsdomstol. Så trots att Bundestag röstat igenom förslaget, är saken inte helt avgjord än. Tack och lov.