Archive for the ‘psykologi’ category

Om kön och sexualitet

22 juli 2009

Ni vet, det där med att homosexualitet måste vara medfött och nedärvt? Hur ska det fungera, med tanke på att könet självt tydligen enbart är en social konstruktion?

Annonser

Ledarlös = lealös

1 juli 2009

Nu kommer drömmarna från 1968 tillbaka, skriver Anders Mildner i en krönika i dagens SvD. Drömmarna om att ingen ska vara förmer, att alla ska vara med och bestämma.

I helgen hölls den ansedda internetkonferensen Reboot för elfte året i rad. Danska regeringen, som håller på att ta fram en ny vision för sin internetpolitik, fanns på plats och ställde en öppen fråga till deltagarna: Vad tycker ni att vi ska göra? Svaret kom som en örfil: Fråga inte ”oss” vad ”vi” tycker att ”ni” ska göra. Välkomna tillbaka när ni är beredda att öppet säga att vi alla – tillsammans – utgör regeringen. För den som fostrats i dagens toppstyrda politiska verklighet är så klart en sådan hållning chockerande. Men synsättet är fullständigt naturligt för både en äldre generation som bär med sig frihetlig internetideologi från det tidiga 90-talet och för dagens unga, som växer upp i en kultur som bygger på öppen kollaboration.

Och (enligt Mildner) så är det förstås de unga jämlikhetstänkarna som är framtiden. Bäva månde alla etablerade politiker och toppstyrare!

Nåja. Det kan nu också vara så att en lite äldre person har mer erfarenhet av världen och människorna än vad en tjugoåring har. Jag har då åtminstone aldrig sett en grupp på fler än en handful människor fungera utan ledare. Det finns mängder av ledarstilar, och det måste inte vara en formellt utsedd ledare. Men någon eller några måste ta initiativ, fungera som ordförande, se till så alla drar åt samma håll. En ledarlös grupp blir omedelbart oorganiserad och ineffektiv, mängder av tid kommer att gå åt till att vara förvirrad över vad man egentligen ska göra.

Om deltagarna på Reboot åtminstone hade påstått att alla är riksdagen! Det kan jag möjligen tänka mig hur man skulle lösa: folkomröstningar via internet istället för omröstningar i kammaren, kombinerat med en författningsdomstol så att vi inte kan stifta lagar som går emot grundlagen. Men att vi alla ska vara regeringen? Regeringen är ju den verkställande makten. Man kan bara inte ha nio miljoner verkställare. Jag menar, det funkar ju inte ens med tjugo pers i ett arbetsplatskök! (Äh, jag orkar inte tömma diskmaskinen, någon annan får fixa det.)

Seriöst. Är det någon som har varit med i en fungerande grupp med mer än, säg, fem medlemmar, där det inte fanns någon som intog en ledande roll? Berätta i så fall! Vad var det för grupp? Arbetsgrupp, familj, kompisgäng, sportförening, kör/orkester, eller något helt annat? Hur fungerade det? Och varför fungerade det? Jag är nyfiken!

Det handlar om perspektivet

28 maj 2009

Egentligen tycker jag inte att man ska gräva ner sig alltför mycket i det som är dåligt. Livet blir så mycket trevligare om man är tacksam för det man har, istället för att vara bitter över det man inte har. Men. Alla dessa karriärrådgivare och deras svador i tidningarna går mig på nerverna! Får jag höra en enda gång till att det gäller att ”fokusera på det positiva” så vet jag inte vad jag gör! Jag blir bara galen om någon kommer utifrån och säger åt mig hur jag ska känna mig. För vad angår det dem?

Hur man inte bör rapportera enkätundersökningar

3 april 2009

Missförstå mig inte nu. Naturligtvis förekommer det, även i vårt rika, fredliga och välfärdsinriktade land, att föräldrar inte har råd att betala medicinen för sina sjuka barn. Och naturligtvis borde det inte vara så. Visst borde vi som samhälle ha råd att se till att alla barn får den medicin de behöver.

Men att nästan var tionde förälder med barn i grundskolan skulle ha väntat med att hämta ut barnets medicin av ekonomiska skäl? Det är vad Majblommans Riksförbund hävdade i ett pressmeddelande för ett par dagar sedan. Det låter väldigt mycket. Hm. Tetris blir intresserad och snokar vidare efter den fullständiga rapporten (pdf-länk). Från och med sidan sex blir det intressant. ”Majblomman har ställt frågor till 1000 föräldrar med barn i grundskolan.” Jaha, hur fick man tag på ettusen föräldrar? Vimmelintervjuer utanför Centralstationen? SCB? Skolkataloger? Hur representativa är de här tusen? Kanske inte så representativa ändå. En fotnot meddelar att ”Novus Opinion har på uppdrag av Majblomman genomfört webbintervjuer 25 februari – 2 mars 2009”. Den enda rimliga slutsats jag kan komma till, från denna tämligen knapphändiga information, är att man har frågat besökare på Majblommans hemsida om de vill delta i en enkätundersökning. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg, ifall personer som har ont om pengar är överrepresenterade bland personer som besöker Majblommans hemsida.

Vidare in i rapporten dyker nästa märkliga fenomen upp. Fråga: ”Har det hänt att du under de 12 senaste månaderna har väntat med att hämta ut X till ditt/dina barn av ekonomiska skäl?” Både för X=glasögon (sida sju) och X=medicin (sida åtta) finns tre svarsalternativ.

  • Ja, jag har väntat.
  • Nej, jag har hämtat ut X / mina barn har inte behövt
  • Vet ej

För det första: vadå ”vet ej”? Har man inte koll på sånt som förälder? Nå. Betydligt allvarligare är att enkätfrågorna klumpar ihop två helt skilda grupper: de som haft råd att köpa X till sitt barn, och de som inte behövt köpa X till sitt barn. Tack vare detta är det omöjligt att säga hur stor andel av de ettusen svarande som har så god ekonomi att de klarar att köpa mediciner och glasögon. Tala om klantig enkätdesign!

Och sedan antar man att de här ettusen är fullt representativa för hela Sveriges befolkning, och multiplicerar de nio procent som inte haft råd att köpa medicin med den dryga miljon skolbarn som enligt SCB är bosatta i landet, och kommer fram till att 90 000 skolbarn i Sverige inte får den behandling de behöver. Borde inte något av den magnituden dyka upp i Apotekets statistik? Eller har inte Apoteket register på hur många recept som aldrig hämtas ut?

Man kan klaga en hel del på Barnombudsmannens sätt att formulera enkätfrågor också, men det har Malin Siwe på DN redan gjort så bra, så bra.

Medhåll

11 mars 2009

Det sägs ibland att det svenska samhället är sexfixerat. Därmed avses oftast att sex har en alldeles för stor plats i det offentliga, och att ämnet borde förvisas åter till sovrum och läkarmottagningar och andra privata platser. Personligen har jag inte så mycket problem med att sex diskuteras, utan snarare hur. Den svenska offentliga debatten verkar utgå från att de enda möjliga konsekvenserna av sex är graviditet och klamydia. Båda kan som bekant undvikas med kondom, så därmed är det fritt fram att knulla runt som man vill. Eventuella känslomässiga konsekvenser tycks nästan vara oönskade! Eftersom jag råkar anse att sex är, och bör vara, mer än gymnastik och orgasmer, känner jag mig mer än en aning utanför. Vilket utgör bakgrunden till att jag hoppade högt av glädje, då jag läste Catherynne Valentes beskrivning av idén bakom hennes senaste bok Palimpsest. Framför allt slutet, som i min översättning lyder:

Den grundläggande metaforen för Palimpsest är denna: när människor möts, skapar de världar. När partners har sex, börjar de lära sig leva, den ena i den andra. Den lokala dialekten hos konststudenten, programmeraren, den maniska stickerskan. Du passerar genom tullen, de uråldriga parningsritualerna som bevisar dig värdig att komma in, och därefter begraver du dig i den lokala kulturen, maten, lagarna, de gränslösa farorna och fällorna som du inte kunde ha förutsett. Din plånbok blir stulen; du går vilse på väg till biblioteket. Varje människa är ett helt land, och när människor parar sig, förhandlar deras respektive länder om gränserna, även om det kanske bara är tillfälligt.

Hybridnationen du skapar med en person är aldrig helt densamma som den du skapar med någon annan – till slut kommer ni två (eller tre, eller fyra) att ha en alldeles egen dialekt, pittoreska vanor och seder, fördelning av resurser, små krig och stora, på ett sådant sätt att utomstående aldrig helt kan tränga in till er gemensamma insida. Detta är vad vi gör: vi möts i ständigt nya konstellationer till dess vårt nätverk av allianser blir så komplext och tilltrasslat att vi inte kan ta oss ur det utan åtminstone en död hertig.

Den döde hertigen är väl en hänvisning till en händelse i boken, skulle jag gissa. För övrigt: underbar liten essä! Mm, vad det är trevligt att hitta någon som håller med en!

Om att förlova sig

26 februari 2009

Jakop Dalunde, från Republikanska föreningens styrelse, har insiderinformation från hovet. Eller möjligen fördomar. Han berättar nämligen för Stockholm City att kronprinsessans förlovning dröjt så länge eftersom pappa kungen och mamma drottningen varit emot. Carl Gustaf och Silvia ska ha spjärnat emot ordentligt, och velat att Victoria gift sig med någon blåblodig, ”någon som hon kanske inte ens velat ha själv. Tyvärr går det ofta till så i den här typen av familjer.” Allt enligt Jakop Dalunde.

I den här typen av familjer? Men kära nån, går det inte till så i de flesta typer av familjer? Muslimska föräldrar vill helst att deras barn gifter sig med andra muslimer, liksom kristna med kristna. Helst någon från samma kyrka också. Familjer där man politiskt ligger långt till vänster brukar inte bli så glada åt svärsöner och -döttrar som är börslirare. Kurder förväntas gifta sig med kurder, latinos med latinos, nordbor med nordbor. Arbetarklass med arbetarklass. Akademiker med akademiker. Rikemansfolk med rikemansfolk. Exakt vilka sociala indelningar man anser viktiga, och vilka som är oviktiga, varierar förstås från familj till familj. Liksom hur mycket man låter sina förväntningar skina igenom, och hur mycket man försöker påverka barnen.

Personligen misstänker jag att de stora mediala konsekvenser, som en kunglig skilsmässa skulle få, har fått både Victoria och Daniel att tänka sig för ett par extra gånger innan de faktiskt tog steget. Men det är klart, jag känner inte kungen och drottningen, så jag vet inte alls hurdana de är som föräldrar. Det vet kanske Jakop Dalunde?

Lukas Moodysson och lidandet

17 februari 2009

Lukas Moodyssons nya film Mammut har fått ett blandat mottagande. Visst är den välgjord, säger man. Ett gott hantverk, med bra klippning och fina karaktäriseringar. Men moralen! Vad är det Moodysson står och propagerar för? Att kvinnor ska hålla sig hemma, annars blir familjen olycklig? Usch för ett sådant bakåtsträvande budskap!

Egentligen har väl Moodysson bara återvänt till rötterna. Både hans genombrottsfilm Fucking Åmål och den närmast följande Tillsammans handlade om människor som, på olika sätt, var ensamma och olyckliga. (Fler Moodysson-filmer har jag inte sett.) Och enligt referaten är detta precis vad Mammut handlar om. Ensamma, olyckliga människor. Det verkar bara som om vissa anledningar till att vara olycklig anses… olyckliga (medveten ordvits där, hehe). Precis som att det finns ”guilty pleasures”, saker som folk tycker om fast de enligt förhärskande smak inte borde, verkar det finnas ”guilty pains”. Enligt förhärskande ideologi blir alla lyckliga om mamman i hushållet förvärvsarbetar. Om en familj inte blir det, då är det något att skämmas för.

Och resonemanget blir ännu märkligare om man jämför det med allt tal om ”frånvarande fäder”. Aha, så det är okej att må dåligt för att pappa jobbar hela tiden, men inte att må dåligt för att mamma jobbar hela tiden? Tala om dubbel standard!