Jag tror den här bloggen är ganska död. Om jag skulle få lite mer tid över och lite mer vettiga saker att säga, kanske jag plockar upp den igen. Eller startar en annan blogg någon annanstans. Man vet aldrig.
Jag avser att fortsätta recensera böcker i den takt jag läser ut dem. Det är enklare att ha originella åsikter om en bok än om samhället. Kanhända intressantare också.
A war cannot determine who is right, only who is left.
Ni vet, det där med att homosexualitet måste vara medfött och nedärvt? Hur ska det fungera, med tanke på att könet självt tydligen enbart är en social konstruktion?
Magnus Eriksson tycker inte om upprop. Han tycker att det är fegt och intellektuellt ohederligt, och han kan inte tänka sig att en samling människor med skilda bakgrunder skulle kunna ställa sig gemensamt bakom ett angrepp på religion, eller en protest mot statlig jämställdhetspolitik. Det är ju bara inte möjligt att alla dessa skulle hålla med om det de skrivit under. Alltså har de varit intellektuellt ohederliga, och dessutom lagt ut dimridåer så att man inte vet vem av undertecknarna man ska klaga på. Och om de nu verkligen tror på vad de skrivit under, borde de ha skrivit varsin enskild artikel.
Pfft. Som om tidningarna hade tagit in ett dussin variationer på samma sak.
Och om att framträda i grupp innebär ”en provokation mot de krav på individens intellektuella ansvar som borde vara självklara” förstår jag inte hur Eriksson själv kan publicera en samförfattad TV-krönika. Men den kanske inte medför något intellektuellt ansvar? Eller handlar det om att när man skriver sådant som Eriksson gillar, är det tillåtet att vara flera om en artikel? I dagens uppror mot upprop nämner han hot mot yttrandefriheten och fängslande av författare såsom godkända. Varför är det plötsligt tillåtet att ”huka sig fegt i en åsiktskollektivets egna lilla skyttegrav” vid dessa tillfällen?
Löjligt, Eriksson. Helt enkelt löjeväckande.
Per Gudmundsson skriver på finaste ledarplats i dagens SvD om ett italienskt experiment. 1 augusti 2006 fick sådär 26 000 fängelsekunder amnesti från det som återstod av deras straff – med det lilla förbehållet att om de skulle dömas för ett nytt brott, skulle de bli tvungna att sitta av även det gamla straffet. Det hela var snarare motiverat av överbeläggning i fängelserna än av sociologisk experimentlusta, men det ger oss ett av få tillfällen att jämföra återfallsfrekvensen hos två i övrigt identiska grupper kriminella, där den ena gruppen kunde vänta sig strängare straff än den andra ifall de skulle åka fast. Och har man sett! Strängare straff fungerar. Hotet om en månad längre straff medför en minskning av återfallen med 1,3 procent, citerar Gudmunsson.
So far, so good. Och därav sluter Gudmundsson – liksom vem som helst, som inte är blind eller idiot – att hotet om ett års längre straff skulle minska återfallen med 12*1,3=15,6 procent. Jajjemensan! För tolv månader är ju exakt tolv gånger värre än en månad, liksom 84 år i fängelse är exakt tolv gånger värre än 7 år. Hotet om 77 månaders längre straff skulle, enligt samma logik, minska återfallsbrotten med 100%. Höj alla fängelsestraff med sex och ett halvt år, och alla återfall i kriminalitet försvinner! Äsch, låt oss höja med tio år när vi ändå håller på. Inte för att jag vet vad negativa återfallsprocent skulle betyda, men det måste ju vara något bra.
Roligt nog motsäger Gudmundsson själv denna teori bara två meningar senare: brottslingar som är dömda till relativt långa straff reagerar mindre än andra, citerar han ur studien.
Diverse extrapolationsmissar åsido är det trots allt intressant med en påvisad effekt av strängare straff. Inte för att det kommer att få tyst på alla människan-är-god-innerst-inne-om-hon-bara-får-chansen-flummisar. Och inte för att alla lås-in-dem-allihop-och-kasta-bort-nyckeln-idioter kommer att drämma det i huvudet på alla som vågar debattera med dem. Utan för att vi äntligen har en liten utkiksglugg in i verkligheten, bortom alla ideologiska debatter om brott och straff och socialt utsatta grupper. 1,3 procent. Så strängare straff har en effekt. Den råkar bara vara tämligen marginell.
Vad är det med byråkrater och register? Regeringens utredare Anders Milton föreslår ett nationellt abortregister – bring it on baby, vad har vi inte på register? Han föreslår dessutom att kvinnans identitet ska registreras, och nu börjar det brännas. C, FP och M säger nej av integritetsskäl, medan KD är positiva p g a möjligheten att få reda på mer om varför folk gör abort, och i förlängningen hur det kan förebyggas.
Men måste man verkligen registrera kvinnans identitet? Det intressanta är ju inte vem som gjort abort, utan varför. Helst med egna ord. En liten enkät som alla som gör abort måste fylla i, en A5-sida bara. Ålder, civilstånd, ev. tidigare barn och deras ålder, vill även barnafadern att denna graviditet ska avbrytas, varför väljer du abort? Sådär. Vips har vi alla data som jag kan tänka mig vore intressanta. Tja, okej, komplettera med socialgrupp om ni absolut måste, men det får nog personalen fylla i, för vem har koll på sin socialgrupp?
Simsalabim. Nationellt register över varför folk väljer att göra abort. Och inte integritetskränkande alls.
Dessutom intressant att det fortfarande anses så farligt att registrera att man gjort abort, i dessa tider när det snarare är stigmatiserande att anse att abort är något dåligt som bör undvikas.
Affischerna sitter fortfarande kvar! De där som kom upp inför statsbesöket från Sydkorea i förra veckan. De ser ut som om en ambassadsekreterare utan någon som helst fantasi hade totat ihop dem i OpenOffice eller Wordpad eller nåt. Svart text på vit bakgrund, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om det vore Times New Roman. ”We celebrate 50 years of Swedish-Korean friendship.” Svensk flagga och sydkoreansk flagga, käckt på svaj med korsade stänger. ”We welcome the President of the Republic of Korea Mr Lee Myung Bak.” Jahaja, Koreas ambassad vill dra ögonen till sig? Nix. För nere i högra hörnet syns Samsungs logga. Varför betalar Samsung för en så ärkeklumpig kampanj? Varför?
Jaja. Man lägger åtminstone märke till den. All publicitet är bra publicitet, som bekant.
Mitt husorgan SvD hade igår en stor artikel om privata investeringar i vården. Huvudsakligen handlade det om intervjuer med riskkapitalister som investerat eller tänkt investera i vårdföretag, men man publicerade även en snutt med ideologiska diskussioner. Bl a säger Anne-Marie Lindgren (från Arbetarrörelsens tankesmedja):
–Både inom skolan och vården ser vi att de flesta privata alternativen finns i södra Sverige och de större regionerna. Man lägger verksamheten där pengarna finns.
Vänta lite här nu… talar vi om andelen privat vård eller om totala antalet privata vårdcentraler? Det råkar nu en gång vara så att de flesta bor i södra Sverige och i de större regionerna (jag förmodar att hon menar storstäderna). Därmed kommer det att finnas fler vårdcentraler där. (Och sjukhus och tandläkarmottagningar och så vidare. Ni fattar.) Att de privata vårdcentralerna är flest i södra Sverige och i städerna, behöver inte alls betyda att Stockholm har en högre andel privata vårdcentraler än vad Norrbotten har.
Och även om Stockholm skulle ha en betydligt högre andel privata alternativ än Norrbotten, behöver det inte enbart bero på att de privata vårdgivarna inte vill öppna i Norrbotten. Sjukvård ligger under landstingen, och lyder följaktligen under delvis olika regler i de olika landsändarna. Det känns inte helt orimligt att stockholmspolitikerna skulle vara mer positiva till att tillåta privata vårdgivare, än vad landstingspolitikerna i Luleå är. Utan att beakta dessa båda faktorer kan man inte bara hoppa till slutsatsen att allt är de ondskefulla företagens fel.
Sedan har Lindgren förstås rätt i att företag i grunden är ute efter att tjäna pengar. Vad som nu är så ondskefullt med det.
Ok, ni får tro mig på mitt ord, för jag kan inte hitta artikeln på internet. Jag har den inte ens på papper, jag bara läste över axeln på en tant, på väg hem från jobbet i förrgår.
Ni vet, Carolina Klüft ramlade och gjorde illa sig för några dagar sedan. Och någon av kvällstidningarna (tror det var Expressen, men jag vill inte svära på det) fyllde ett uppslag med en stor närbild där hon grimaserade av smärta, med en fet rubrik: ”Folket: Det är slut”. Tydligen hade de gjort en undersökning på sin hemsida, och de flesta trodde inte att hon skulle orka komma tillbaka efter den här skadan.
Vad i helskotta har ”folkets röst” med det här att göra? Hur många av oss har erfarenhet av elitidrott? Hur många av oss vet särskilt mycket om medicin? Och i slutändan är det väl ändå bara Klüft själv som vet hur det känns, vad hon orkar och hur mycket hon orkar kämpa? Ånä, även demokrati kan dras för långt. De är inte kloka, de där kvällstidningarna.
Högsta Domstolen skärper beviskraven vid våldtäkt, hade SvD att rapportera i fredags. Det är inte så dramatiskt som det låter; HD fastställde att även vid våldtäkt räcker det inte med en persons utsaga för att döma någon. Det krävs något mer: ett vittne till, någon form av teknisk bevisning… Katarina Wennstam tycker att domsluten skickar ”fel signaler”, fortfarande enligt SvD. Stackars våldtagna kvinnor som inte blir trodda! Jaha du, Wennstam. Och vilka signaler hade det skickat om HD upprätthållit de fällande domarna från hovrätten? Jo, att vid våldtäkt är våra normala rättssäkerhetsprinciper satta ur spel. Oskyldig tills motsatsen bevisats, en persons påståenden räcker inte för att döma någon. Det är inte rättssystemets arbete att se till att brottsoffer känner sig trodda och bekräftade. Domstolar, polis och åklagare har som uppgift att gräva upp sanningen, och att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Känna sig trodda, det kan våldtäktsoffren få göra hos kvinnojourerna och brottsofferjouren.
Utan titel 
Senaste kommentarer