Mitt husorgan SvD hade igår en stor artikel om privata investeringar i vården. Huvudsakligen handlade det om intervjuer med riskkapitalister som investerat eller tänkt investera i vårdföretag, men man publicerade även en snutt med ideologiska diskussioner. Bl a säger Anne-Marie Lindgren (från Arbetarrörelsens tankesmedja):
–Både inom skolan och vården ser vi att de flesta privata alternativen finns i södra Sverige och de större regionerna. Man lägger verksamheten där pengarna finns.
Vänta lite här nu… talar vi om andelen privat vård eller om totala antalet privata vårdcentraler? Det råkar nu en gång vara så att de flesta bor i södra Sverige och i de större regionerna (jag förmodar att hon menar storstäderna). Därmed kommer det att finnas fler vårdcentraler där. (Och sjukhus och tandläkarmottagningar och så vidare. Ni fattar.) Att de privata vårdcentralerna är flest i södra Sverige och i städerna, behöver inte alls betyda att Stockholm har en högre andel privata vårdcentraler än vad Norrbotten har.
Och även om Stockholm skulle ha en betydligt högre andel privata alternativ än Norrbotten, behöver det inte enbart bero på att de privata vårdgivarna inte vill öppna i Norrbotten. Sjukvård ligger under landstingen, och lyder följaktligen under delvis olika regler i de olika landsändarna. Det känns inte helt orimligt att stockholmspolitikerna skulle vara mer positiva till att tillåta privata vårdgivare, än vad landstingspolitikerna i Luleå är. Utan att beakta dessa båda faktorer kan man inte bara hoppa till slutsatsen att allt är de ondskefulla företagens fel.
Sedan har Lindgren förstås rätt i att företag i grunden är ute efter att tjäna pengar. Vad som nu är så ondskefullt med det.
Utan titel 
Senaste kommentarer