Posted tagged ‘brott’

Brott och statistik

20 juli 2009

Per Gudmundsson skriver på finaste ledarplats i dagens SvD om ett italienskt experiment. 1 augusti 2006 fick sådär 26 000 fängelsekunder amnesti från det som återstod av deras straff – med det lilla förbehållet att om de skulle dömas för ett nytt brott, skulle de bli tvungna att sitta av även det gamla straffet. Det hela var snarare motiverat av överbeläggning i fängelserna än av sociologisk experimentlusta, men det ger oss ett av få tillfällen att jämföra återfallsfrekvensen hos två i övrigt identiska grupper kriminella, där den ena gruppen kunde vänta sig strängare straff än den andra ifall de skulle åka fast. Och har man sett! Strängare straff fungerar. Hotet om en månad längre straff medför en minskning av återfallen med 1,3 procent, citerar Gudmunsson.

So far, so good. Och därav sluter Gudmundsson – liksom vem som helst, som inte är blind eller idiot – att hotet om ett års längre straff skulle minska återfallen med 12*1,3=15,6 procent. Jajjemensan! För tolv månader är ju exakt tolv gånger värre än en månad, liksom 84 år i fängelse är exakt tolv gånger värre än 7 år. Hotet om 77 månaders längre straff skulle, enligt samma logik, minska återfallsbrotten med 100%. Höj alla fängelsestraff med sex och ett halvt år, och alla återfall i kriminalitet försvinner! Äsch, låt oss höja med tio år när vi ändå håller på. Inte för att jag vet vad negativa återfallsprocent skulle betyda, men det måste ju vara något bra.

Roligt nog motsäger Gudmundsson själv denna teori bara två meningar senare: brottslingar som är dömda till relativt långa straff reagerar mindre än andra, citerar han ur studien.

Diverse extrapolationsmissar åsido är det trots allt intressant med en påvisad effekt av strängare straff. Inte för att det kommer att få tyst på alla människan-är-god-innerst-inne-om-hon-bara-får-chansen-flummisar. Och inte för att alla lås-in-dem-allihop-och-kasta-bort-nyckeln-idioter kommer att drämma det i huvudet på alla som vågar debattera med dem. Utan för att vi äntligen har en liten utkiksglugg in i verkligheten, bortom alla ideologiska debatter om brott och straff och socialt utsatta grupper. 1,3 procent. Så strängare straff har en effekt. Den råkar bara vara tämligen marginell.

Om mäns våld mot kvinnor

31 mars 2009

”Mäns våld mot kvinnor” är ett uttryck som jag anser både överutnyttjat och luddigt definierat. Den bokstavliga definitionen är inte alls komplicerad, bokstavligt talat är ”mäns våld mot kvinnor” ett samlingsbegrepp för ”alla våldsbrott med kvinnligt offer och manlig gärningsman”. Problemet uppstår när man börjar anta att bara för att alla dessa våldsbrott har något gemensamt, har de dessutom en gemensam orsak. Uttrycket gör en betydelseglidning till att innebära ”våldsbrott begångna av män, som beror på att offret är kvinna”. Det är detta våld som ideligen fördöms. Men det är enligt den första definitionen som statistiken ställs samman. Vem som helst inser ju att det leder till överdrivna siffror på hur stort kvinnohatet är. Kvinnor kan bli brottsoffer av många anledningar, och det behöver inte alls ha med deras kön att göra. Henke golvar Annie – eftersom Annie hade oturen att vara ensam kassörska i Pressbyråkiosken i kväll, och Henke är i stort behov av pengar. Mikael örfilar Camilla – eftersom Camilla och han har grälat hela kvällen, och hon har provocerat honom en gång för mycket för hans självbehärskning. Johan misshandlar Fatima grovt – eftersom han är så jävla less på alla dessa svartskallar. Mäns våld mot kvinnor? Bokstavligt definierat: ja, naturligtvis. Men är det någon som tror att händelseförloppet blivit ett annat om Andreas haft kvällsskiftet i kiosken, om Mikaels gräl hade varit med Kalle, om Johan råkat möta Ibrahim på parkeringen? Inte jag i alla fall.

Ska begreppet ”mäns våld mot kvinnor” ha någon som helst sociologisk relevans, måste vi komma på ett sätt att rensa statistiken från alla dessa våldsbrott som drabbar kvinnor i egenskap av människor, snarare än i egenskap av kvinnor. En grannlaga uppgift, som ingen verkar ha lust att åta sig. Det finns helt enkelt lite för mycket pengar att tjäna på att peka ut alla kvinnor som offer, i kraft av sin könstillhörighet.

Moder Svea som curlingmamma

15 oktober 2008

”Din morsa jobbar inte här” – med underförstått eller utskrivet ”plocka undan efter dig själv!” – vem har inte sett den lappen i lunchrummet? På sistone har jag läst ett par Metroartiklar som får mig att undra om inte samma varning borde skrivas med stora bokstäver längs med hela svenska gränsen: Härute styr inte Moder Svea!

Först har vi Hawrat Shaly, vars farbror blev skjuten under ett besök hos släktingar i Irak. Hawrat säger till Metro:

– Jag blev chockad när jag insåg att ingen engagerar sig för att reda ut det här. […] Jag skröt om Sverige för poliserna i Irak. Jag sa att där finns det mänskliga rättigheter. Men när jag kom hem blev jag helt chockad. Nu ångrar jag att jag skröt.

Märklig attityd. Att Sverige har mänskliga rättigheter och ett någorlunda vettigt rättssystem, medför väl inte automatiskt att samma lyckliga tillstånd råder i Irak?

Även i fallet med den svenske turist som misshandlades till döds av två dörrvakter i Bulgarien har Metro hört sig för om inte utrikesdepartementet kan göra något. UD:s presschef Anders Görle kan dock bara meddela att ”Bulgarien har sina egna lagar”. Som om det vore en nyhet.

På något märkligt sätt tycks vi svenskar ha fått för oss att Moder Svea fixar allt! Jämför med turerna kring Volvos storvarsel, så blir mönstret ännu tydligare. Den svenska staten ska se till så att ingen är dum mot oss (Mamma! Han slog mig!) och så att vi har det bra materiellt (Mamma! Jag är hungrig!). Men mamma jobbar faktiskt bara på svenskt territorium. Och allt som sker därhemma på svenskt territorium är inte mammas jobb, heller.

Ateism och asantanism

18 april 2008

Man kan fråga sig vad som ställt till mest elände i världen egentligen. Människor som anser sig ha Guds mandat att starta krig? Eller människor som gör sig själva till det högsta, till gud om man så vill, och därför anser sig ha rätt att kriga och mörda?

Det är ju ett standardargument mot religion, att den leder till krig och förtryck och konflikter. Och argumentet brukar bemötas med att dels var inte alls alla ”religionskrig” verkligen religiöst motiverade, och dels så leder även areligiösa samhällssystem till krig och förtryck och konflikter, titta bara på Sovjetunionen!

En replik på det ifrågasätter om det verkligen är vettigt att klassificera människor och system baserat på vad de inte tror på. Deacon Duncan på bloggen Evangelical Realism hävdar humoristiskt att man kan lika gärna skylla de flesta förbrytelser på ”asantanism”, nämligen det att inte tro på jultomten. Låt oss titta närmare på argumentet.

För det första så är det ingen logisk skillnad på positiva och negativa påståenden. Om jag säger att ”Lisa är vuxen” så har jag sagt precis samma sak som om jag påstått att ”Lisa är inget barn”. Men den första satsen är positiv, och den andra negativ. Ett konstruerat exempel? Javisst. Det är ganska sällsynt att det finns två positiva ord för två ömsesidigt uteslutande tillstånd, som tillsammans täcker in alla möjligheter. Språket är inte heltäckande; det finns bara ord för sådant som är intressant att tala om.

Vanligare är att det ligger ett mer eller mindre dolt ”inte” i själva ordet. Som exempel kan vi ta meningarna ”Johan kan inte se” respektive ”Johan är blind”. Den sistnämnda satsen är i satslogisk mening positiv, men uttrycker ändå en frånvaro. Ordet ”blind” är en klassifikation baserat på vad någon inte kan. Trots det är den mycket användbar. Man kan alltså inte kasta bort klassifikationen ”ateist” enbart för att den baserar sig på avsaknaden av något.

Frågan är nu vilka avsaknader som det är intressant att tala om. Avsaknad av något som generellt förväntas är en kategori. ”Blind” hör hit, och ”ateist” gjorde det för tvåhundra år sedan. Men faktum är att vilken frånvaro som helst kan anses intressant, under förutsättning att denna frånvaro kan misstänkas få konsekvenser. Och huruvida en person räknar med Gud, eller inte räknar med någon gud, kan onekligen misstänkas få konsekvenser för hur personen kommer att handla.

Med det etablerat tänker jag byta angreppspunkt totalt. Vad innebär det att tro på jultomten? Hmm… det finns en tjock farbror med ett stort vitt skägg som belönar folk efter deras gärningar en gång om året. Ju bättre de har uppfört sig, desto mer julklappar får de. Och de som inte uppfört sig får inga julklappar alls. Det låter väldigt mycket som en religion, inte sant? Ett gemensamt drag hos så gott som alla religioner är ju att det finns en Gud av något slag som vid någon tidpunkt belönar folk efter deras gärningar. Kontinuerligt, med regelbundna mellanrum, vid döden eller vid världens slut – kvittar lika. En människa som allvarligt tror på jultomten kommer förmodligen att åtminstone försöka avstå från nöjet av att dra lillasyster i håret, för att istället få ut sin belöning (=julklapp) vid ett senare tillfälle.

”Hur kan vi veta vilken otro som bär skulden till att otroende är elaka?” frågar Deacon Duncan retoriskt. Mitt svar är: otro på att man kommer att ställas till svars. Fenomenet är tydligt på mikronivå: vankar det omkring en väktare i butiken skulle nog de flesta avstå från att snatta. Observera att det räcker med en kontrollinstans, det må vara Allah, Jesus, jultomten, polisen eller mamma. Tror jag att jag kommer att straffas på något sätt för min handling, kommer jag att överväga att inte utföra den. Denna kategori skär alltså tvärs igenom både religiösa och ateister.

Sedan har vi förstås sådana faktorer som vilka handlingar som är bra och vilka som är dåliga, vilka dåliga handlingar som ändå utförs därför att man låter ändamålet helga medlen, konflikten mellan liten belöning nu och större belöning senare, icke övervägda handlingar, och förmodligen en del till. Men den här posten är redan alldeles för lång, så de komplikationerna får vara.