Om folkrörelser

Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber är orolig, skriver SvD. På måndag kommer nämligen statens spelutredning att föreslå att även utländska aktörer ska kunna få licens för att bedriva spel och dobbel här i den bästa av stater. Mattsson-Weijber är därför orolig att folkrörelsen inte kommer att ha en chans på en konkurrensutsatt marknad (exakt citat ur SvD).

Folkrörelserna… mm, smaka på ordet. Folket rör sig. Hur kan en folkrörelse vara hotad av konkurrens? Tja, tänk om de går till konkurrenten. Men då är det ju ingen folkrörelse längre, inte sant? En folkrörelse är, åtminstone i sin grundbetydelse, något som folk skapar själva och för att de vill. Vi är ett gäng som vill hålla på med idrott. Då mäter vi upp en bana, skaffar ett tidtagarur och börjar springa. Eller vi hittar en öppen plats någonstans, lånar en boll, markerar målstolpar och börjar lira fotboll. Det är inte särskilt svårt och det kräver inte särskilt mycket resurser. Sedan börjar man tävla mot gänget från grannkvarteret. Och sedan är det några engagerade själar som ordnar en turnering med grupper från hela stan. Och så växer det… och om tillräckligt många håller på så kan det kallas en folkrörelse. Hur kan en folkrörelse hotas annat än inifrån?

Förklaringen måste vara att ”folkrörelse” betyder något annat än vad jag anser att det borde betyda. ”Folkrörelse” betyder inte ”vad folk gör”. Det betyder nog snarare ”vad folk spontant byggde upp en gång i tiden, som vi nu måste bevara”. En sådan konstruktion har åtminstone skäl att känna sig hotad. Å andra sidan finns det skäl att ifrågasätta om en sådan konstruktion verkligen måste bevaras till varje pris. Missförstå mig inte, jag har inget emot idrottsrörelsen, jag tycker t o m att den är värd att bevara. Men inte eftersom den växte fram som en folkrörelse, och inte eftersom den kallar sig folkrörelse. Jag anser idrotten värdefull ur ett samhällsnyttigt perspektiv. Den fostrar. Den lär ut samarbete. Den ger andra än bokmalarna en chans att vara bäst. Den avleder aggressioner till en form som är kompatibel med samexistens och fredligt samhälle. Den håller oss friska och gör oss fysiskt starka, snabba och smidiga. På grund av detta håller jag med Karin Mattsson-Weijber att idrottsrörelsens behov bör beaktas.

Men jag tror också att vill folk spela fotboll, så kommer de att spela fotboll. Oavsett hur bra eller dåligt det går för Folkspel. Och om folk inte vill spela fotboll, är det då verkligen befogat att kalla fotboll för en folkrörelse?

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi, politik

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: