Om att berätta en historia

Forum för levande historia debatteras just nu ivrigt. En stor grupp forskare hävdar att institutet gör politik av historien. Bo Rothstein replikerar att varför protesterade ni inte mot institutets förra kampanj i så fall? Kjell Östberg hävdar i dagens SvD (inte på nätet, än i alla fall)(red: nu har den kommit upp!) att det gjorde vi visst.

Knäckfrågan är naturligtvis vilka historier det är viktigt att berätta, och hur vi ska berätta dem. För historieberättande innebär alltid ett sovrande. Det är fysiskt omöjligt att berätta alla historier ur alla vinklar och i alla detaljer. Tror ni mig inte så försök er på Ulysses! Denna bok behandlar en (1) dag i en (1) mans liv, men tar betydligt längre tid än så att läsa! (Jag har inte läst den.) Vanligen när vi berättar en historia väljer vi ut vad vi ser som huvudpunkterna. Ett exempel är demokratins historia, som i korthet brukar berättas som Det antika Aten – Den romerska republiken – Franska revolutionen – Kampen för kvinnlig rösträtt – Läget idag.

Men varför ska vi prata just om demokratins historia? Det finns mängder med andra intressanta historier därute, t ex kyrkohistoria eller matematikens historia. Vårt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter måste nog redan det ses som ett politiskt beslut. Diskussionen om nazism och kommunism ligger som en subkategori i detta demokrati kontra envälde.

Vilka historier vi berättar, och hur vi gör det, kommer alltid att vara avhängigt vad vi vill ha sagt. Den som berättar en historia har alltid ett syfte, antingen det är att prata av sig, att underhålla, eller att påverka. Upplysning räknas här som påverkan; syftet är ju att via fakta få den andre att fatta ett visst beslut. Den nuvarande striden om Forum för levande historia tycks i grunden handla om vem som bestämmer vilka historier som berättas.

Personligen håller jag med den nuvarande regeringen om, att kunskap om kommunismen är sorgligt eftersatt. Historieundervisningen tycks räcka fram till Andra världskriget, men vid det laget är det redan maj och betygen ska sättas, och stalinismen hinns aldrig med.

Men jag kan också hålla med forskarna i uppropet om, att det hade varit bättre om de pengar som gick till att starta Forum för levande historia, och de pengar som nu håller verksamheten igång, istället hade lagts på att stärka historieämnets roll generellt i skolor, på universitet och i samhället. Det hade kunnat ge en bättre kunskap om både nazism, kolonialism och kommunism, utan att få karaktären av kampanjer. (Vem ska vi avsky idag då?) Den första kampanjen, den om nazism, upplever jag dessutom som totalt onödig, eftersom hela vårt samhälle genomsyras av antinazism. Men jag kanske har fel där?

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi, politik

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

3 kommentarer på “Om att berätta en historia”

  1. Thea Says:

    Anledningen till att Forum för levande historia bildades var att en läskigt stor andel av svenska skolungdomar inte hade koll på förintelsen, även om jag håller med dig om att samhället är antinazistiskt. Efter att FFLH grundades har den kunskapen ökat stadigt. Däremot vet svenska ungdomar väldigt lite om andra utrotningsregimer (90 procent kunde inte tala om vad Gulag var) och därför började kommunistprojektet.

  2. Tetris Says:

    Den får stå för dig, XL!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: