Barndomen – en del av livet

Barn och barndom idylliseras och idoliseras i vårt samhälle. Ett nyfött barn är inte kapabelt till något ont! Nå, det kanske är sant, det beror på hur man definierar ”ont”. Det antas i alla fall på många håll att människan är i grunden god, och att allt ont kommer från samhället. Hur det kom dit är en intressant fråga som jag lär återkomma till. Beprövad erfarenhet har vidare lärt oss att barn är ganska formbara, betydligt mer formbara än vuxna. Och de här båda premisserna tillsammans ger, att barndomen blir oerhört viktig. Med fel uppväxt blir ju barnen till onda människor!

Jag kommer i sammanhanget att tänka på en ruta av Berglin. En grupp lärare sitter runt ett bord och har konferens. Någon säger: ”Vi får ju inte glömma att de som mobbar själva mår oerhört dåligt.” Repliken kommer: ”Jaha, i så fall var det ju *** synd om de stackarna som vred på gaskranarna i Tredje riket!”

Vad är då en god uppväxt? Givetvis får man inte behandla barnen illa, barn är också människor och man får inte behandla andra människor illa. Är det dålig behandling att säga till någon? Somliga anser det. Somliga anser att det är kränkande att klandra. Men om barnets beteende verkligen är klandervärt, ska vi låta det passera? Vid vilken ålder kan man börja ställa krav? För någonstans kommer det, lita på det. Om inte förr så vid arton-tjugo års ålder. Ska vi leva tillsammans, så måste vi ha en uppförandekod. En människas frihet är alltid begränsad av hennes medmänniskors frihet. Det kan aldrig vara rimligt att barn A ostört tillåts trakassera barn B, eftersom föräldrarna eller skolfröknarna anser det kränkande för barn B (oops! felskrivning) barn A att stoppa det! Det kan låta självklart, men jag har hört åtminstone två exempel från dagis på att det anses värre att säga till ett barn som bråkar, än att låta barnet bråka.

Ett annat exempel kan fås i det där med att vinna och förlora. Tävlingar för små barn är ofta utformade så att alla får pris. Verkligheten fungerar så att bara vissa får pris. Ibland vinner man själv, ibland förlorar man. Det gäller lekar och spel, det gäller idrott, det gäller då man söker en partner, ett jobb eller en lägenhet… Det är alltså en mycket värdefull social förmåga att kunna vinna utan att stoltsera med det och trycka ner alla andra, likaså att kunna förlora utan att vilja kräva hämnd eller anse sig själv värdelös. När ska man egentligen lära sig det? Ett intressant exempel på att inte ens gymnasieelever anses vuxna nog finns här.

Nära relaterat till detta är frågan om barn ska tillåtas att forma eliter. Och visst har elitsatsningar på barn åtminstone två fallgropar: föräldrar som driver på för hårt, och framväxten av en kultur som säger att du duger bara om du presterar. Och det ska man vara medveten om. Men jag anser att vi är alldeles för rädda för att låta barn vara bäst. Är vi rädda för andras avundsjuka? Eller för att forma barnet för hårt? Men så länge barnen har fått lära sig att de duger oavsett om de lyckas eller inte, tror jag nog att de är kapabla att välja sitt eget liv, även om barndomen bara handlade om fotboll! Vuxna får ju lov att vara enkelspåriga och storsatsa. Varför får inte barn det?

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi, politik, psykologi

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

One Comment på “Barndomen – en del av livet”

  1. Fjelle senior Says:

    Det är väl ändå barn A som skulle kunna kränkas/känna sig kränkt av att stoppas
    Fjelle


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: