Att vilja och att kunna

Innebörderna bakom verben ”vilja” och ”kunna” tillhör samma klass av begrepp som de bakom verbet ”existera” eller substantivet ”tid”. Så länge man inte funderar för mycket på saken, är det fullkomligt uppenbart vad som avses. Men om man börjar försöka dissekera betydelsen, snärjs man omedelbart in i djupa filosofiska resonemang.

Som sagt, på ett vardagligt plan är det fullkomligt uppenbart vad som menas om någon säger ”Jag skulle vilja, men jag kan inte”. Att vilja handlar om att ha lust, om en inriktning av medvetandet. Att kunna handlar om fysiska förutsättningar; om du inte kan är det något som fattas, antingen en inlärd skicklighet (”Jag kan inte tala franska”), en kroppsförutsättning (”Jag kan inte nå den, den är för högt upp”) eller en utomstående resurs (”Jag kan inte laga pannkakor ikväll, för vi har ingen mjölk”). De filosofiska svårigheterna uppstår eftersom vi är kapabla att medvetet förändra våra förutsättningar. I exemplen ovan handlar det om att studera franska, att ställa sig på en stol eller att gå och handla mjölk. Detta har gett upphov till filosofin ”Du kan allt du vill”. I någon mening är det ofta sant. Även personer med lässvårigheter eller svårigheter att resonera abstrakt kan ta en universitetsexamen. Även soffpotatisar eller benprotesanvändare kan lära sig springa maraton. Det krävs bara mer ansträngning. Men om du verkligen vill, så lägger du förstås ner allt detta arbete, inte sant?

Men någonstans tar det stopp. Någonstans kommer punkten ”det är inte värt det”. Visst, jag kanske kan bli professionell musiker om jag övar fem timmar om dagen – men jag tycker inte det är roligt att spela mer än en eller två timmar! Nähä, så jag kan inte bli musiker. Eller ska man säga att jag inte vill?

Det finns ju vanligen ett pris att betala, vare sig det handlar om pengar, andra materiella resurser, övning, arbete eller tid. ”Du kan allt du vill” tolkas alldeles för ofta i enlighet med signaturmelodin till Lilla sportspegeln: ”Du kan alltid bli nummer ett, du vinner vad du vill!” Viljan är allt. Inte ett ljud om all hårdträning som krävs för att bli bra. Dessutom kan trots allt bara en vara nummer ett. Det kanske finns fler än jag som vill ha det där skivkontraktet? Och även i situationer när det inte handlar om att vara bäst, utan bara om att komma över en viss ribba (t ex vid tentor), är det inte givet att man klarar det bara för att man vill klara det. Även när man gör sitt bästa finns det en möjlighet att man misslyckas. ”Du kan allt du vill” är en orimlig maxim. Den stämmer inte med verkligheten. Någonstans måste det vara fel! Somliga vänder det inåt: ”nähä, jag kunde inte, jag duger visst ingenting till”. Somliga vänder det utåt: ”vad *** är det här för diskriminering? Är det för att jag är kvinna/invandrare/homosexuell som jag inte får vara med?”

Man kan alltid försöka. Men det kommer inte alltid att lyckas, för sådan är världen. Det finns faktiskt en anledning till att vi har separata verb för att vilja och att kunna!

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi, språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: