Nationalism bortom främlingsfientlighet

En mycket populär och PK uppfattning nuförtiden är, att eftersom nästan alla element i vår kultur kommer ”utifrån”, så finns det egentligen ingenting som kan kallas en svensk kultur. ”All bildning står på ofri grund till slutet”, för att tala med Tegnér. Men medan Tegnér därmed vill ha sagt att det är möjligt att assimilera element utifrån i den svenska kulturen, utan att denna upphör att vara svensk, går det nutida argumentet ut på att det inte är möjligt att assimilera. Kåldolmar är för evigt turkiska, telefoner för evigt en amerikansk uppfinning, svenska språket består av lika tredjedelar låneord från tyska, latin och engelska, och det finns ingenting vi har rätt att kalla svenskt. Formulerat så, faller argumentet på sin egen orimlighet. Om det inte finns något som kan kallas svenskt, bör det i rimlighetens namn inte heller finnas något som kan kallas turkiskt, amerikanskt eller så vidare!

Som liten hade jag svårt att förstå både nationalism och nationaldagsfirande. Där jag växte upp bodde ju bara svenskar! Därmed inte sagt att alla var infödda svenskar, men alla hade av olika skäl slagit ner bopålarna. Numera arbetar jag på en multinationell arbetsplats, och i mötet med människor vars identitet ligger någon annanstans, människor som kommer, stannar ett par år och sedan åker tillbaka hem, har jag upptäckt ett behov att definiera nationalitet. Min första iakttagelse blir alltså, att för att begreppet ”svensk” ska ha en betydelse, måste det finnas något ”utifrån”, något ”osvenskt” att identifiera sig i kontrast med. Något som skiljer sig från det svenska.

Vad är det då som är unikt svenskt? Vad är det vi har som ingen annan har? Ja, språket möjligen, men det är dels mycket nära släkt med danska och norska, och dels kryllar det av lånord. Musiken? Likadant där, mycket starka band till övriga världen. Vilken enskildhet man än väljer att titta närmare på, så finns det andra kulturer som också har den.

Men kombinationen! Kombinationen av alla dessa små element vill jag påstå är unik. Vi svenskar, vi talar svenska, vi har läst Astrid Lindgren, Henning Mankell, Jan Guillou, J K Rowlings och Dan Brown, vi har sett Hylands hörna, Vilse i pannkakan, Björnes magasin och/eller Bolibompa, vi vet att sprit köps på systembolaget och medicin på apoteket, men att allting annat kan fås i valfri stormarknad som har öppet 9-21 sju dagar i veckan (ok, justera ner öppettiderna om man bor på landet), vi är vana vid att kallvatten är billigt, varmvatten dyrt och att man kan dricka vattnet direkt ur kranen, vi sjunger med i Taube, Bellman, Beatles, ABBA och Iprensången, vi vet att dörrar på offentliga byggnader vanligen går utåt, vi röker inte inomhus, vi har en ledarstil som bygger på samråd och överenskommelser snarare än på överordning, underordning och ordergivning, vi är vana vid att den grundläggande försörjningsenheten är individen snarare än familjen, och ser det som önskvärt att vara självständig…

Kombinationen av alla dessa småsaker utgör en gemensam referensram som vi i Sverige delar. Varje enskildhet i sig är inte unik, likaväl som varje enskildhet i en persons intressen, utseende, temperament m m inte är unik. Ingen skulle få för sig att påstå att han/hon inte är en person av den anledningen! Och mycket få – jag hoppas ingen – skulle påstå att det bästa för mig är att inte interagera med andra, för att inte riskera att min egen personlighet tunnas ut, förstörs, tas över av dessa andra.

För det är ju därifrån det kommer, detta förnekande av existensen av en nationell kultur. Om det inte finns någon svensk kultur, så finns det heller ingenting som kan bli urvattnat och förstört av att människor med annan kultur kommer hit, och diverse främlingsfientliga krafter är ute i ogjort ärende. Tyvärr spelar nog förnekandet av den svenska kulturen snarast sagda främlingsfientliga krafter i händerna. En människa utan självkänsla, som ständigt förnekar sig själv, mår inte bra. Och om jag skulle förneka min kultur, skulle jag inte heller må bra. Vart ska jag gå med min känsla av att det svenska är värdefullt? Fy, säger etablissemanget. Usch vilken rasist du är! Men… men… säger jag. Sådär får man inte säga! fortsätter etablissemanget utan att lyssna. Du förtrycker andra kulturer! Försvinn härifrån! Vi vill inte ha dig här! Och där står jag, utkastad och förvirrad, och till slut kommer jag att gå till någon som lyssnar på mig. Förslagsvis Sverigedemokraterna.

En banal psykologisk sanning är, att för att kunna respektera andra, måste man också respektera sig själv. Jag påstår att detsamma gäller kulturer. För att kunna respektera andra kulturer, möta dem och lära oss något av dem, måste vi respektera vår egen kultur.

Vi kunde åtminstone börja med att erkänna att den existerar.

Annonser
Explore posts in the same categories: filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: